Idag blir du pensionär.
Grattis.
När jag föddes var det ”bara” 44 år mellan oss.
För varje dag som gick blev avståndet större,
idag är avståndet förmodligen utom räckhåll.
När vi skildes åt gav du mig skulden,
men jag var femton då.
Jag förtjänade inte det.
Inte då, inte nu.
Idag vet jag inte vad jag ska säga,
vad är det meningen att jag ska tänka?
vad är det meningen att jag ska tycka?
Vi sågs för någon sommar sen,
”Är det sådär du ser ut nu” sa du.
”Du vet att du alltid är välkommen” sa du.
En tår rann över din kind,
varje gång jag tänkte på den stunden trodde jag att tåren var min.
En dag när vi fortfarande sågs sa du något jag aldrig tog på allvar,
aldrig kommer ta på allvar.
”Skaffa aldrig någon tjej, kvinnor är bara till besvär” sa du.
Men du visade aldrig att män var bättre,
att du var bättre.
Jag tror att du visste att det inte var sant.
Jag tror att du fortfarande vet det.
Vad ska jag ta mig till?
Du kommer till mig oftare,
stör mina tankar och drömmar.
Jag hyser inget agg,
kräver ingen försoning,
vill bara vara lugn.
Det känns hårt att säga,
men jag vet när mitt lugn kommer.
Tills dess får jag sova oroligt,
leva oroligt,
och hoppas på lugnet efter stormen.