Originaltitel: Oracle Night
Författare: Paul Auster
Översättare: Ulla Roseen
Utgivningsår: 2003
Tryckår: 2004
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 250
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 91-0-010259-8
Författaren Sidney Orr drabbades av en allvarlig sjukdom men överlevde mirakulöst och är nu på bättringsvägen. Under en av sina långsamma promenader finner han en blå anteckningsbok i en pappershandel. Han blir så fäst vid boken att han köper den och när han väl börjar skriva i den flyter orden på utan hejd. Men boken gör på ett magiskt sätt att världen ter sig lite annorlunda, lite mer förutsägbar, lite mer fylld av märkliga tillfälligheter.
Det finns tre nivåer av berättelser i Orakelnatten. Första nivån, den berättelse vi verkligen följer, är intressant och full av märkliga vändningar. Andra nivån, berättelsen om förläggaren som Sidney Orr skriver om i sin anteckningsbok, är mestadels rörig och jag är inte riktigt säker på vad den tillför, men den passar liksom in ändå. Tredje nivån, manuset förläggaren får i andra nivåns berättelse, är den plattaste, men jag tycker att den har potential. Alla berättelserna är intressanta på olika sätt.
Det som stör mig mest med Orakelnatten är alla fotnoter. Det är långa utläggningar om saker som är vagt eller direkt anknutet till det andra. Jag tycker nog att om man har något som tillför berättelsen ska man inte skriva det i fotnoterna. Det finns få saker som är så irriterande som att behöva bläddra fram och tillbaka för att fotnoterna är för långa för en sida.
Trots detta är Orakelnatten läsvärd. Inte lika bra som de andra två böckerna av Paul Auster jag läst, men den fungerar och dess ringa längd gör det inte till någon större uppoffring att ge den en chans.