När en bok blir film får jag alltid en känsla av att något förlorats. Det är inte säkert att det är så, men jag får den känslan i vilket fall. Jag ska försöka förklara varför.
Många riktigt bra böcker har filmatiserats och resultaten har varierat. Många av mina favoritfilmer är baserade på böcker och det är väl ganska naturligt egentligen. Det finns oändligt många bra historier skrivna, historier som passar utmärkt både som film och som bok. Då är det klart att båda kanalerna ska användas, både för att tjäna så mycket pengar som möjligt på historien och för att så många som möjligt ska kunna ta till sig den. Men det finns dock två tydliga exempel på när filmatiseringar inte är så okomplicerade som man kan tro.
Det senaste exemplet är Stardust, en bok som jag verkligen gillar och som osar stämning och sagovärld (som jag dessutom tvivlar på har särskilt stor spridning i stugorna). När filmen kom så tyckte jag att mycket saknades och att fokuset på filmen var alldeles för långt från det som jag gillade med boken. Att se filmen gör inte boken rättvisa och på så sätt tror jag att folk får fel bild av vilken fantastisk författare Neil Gaiman är.
Det andra exemplet, Fight Club, är på ett annat sätt. Fight Club (boken) tillhör verkligen de allra bästa böckerna jag läst, samtidigt som Fight Club (filmen) tillhör de allra bästa filmerna jag sett. De är ganska lika, men utnyttjar respektive media på ett fulländat sätt vilket gör dem olika ändå. Där har filmatiseringen gjorts bra men ändå har något förlorats. Vad? Hur många visste att det fanns en bok när Fight Club kom som film? Chuck Palahniuk skriver själv i sina erfarenheter av att vara den okände författaren bakom en filmsuccé. Få lär ha läst boken innan och ännu färre lär ha läst boken efter.
Det finns nämligen ett fenomen – hur många har inte hört frasen ”då kan jag se filmen istället”? Det gör ont i mig varje gång någon säger det eftersom man då missar saker som originalförfattaren gjort bra (eller för den delen dåligt). Både Fight Club och Stardust förtjänar verkligen att läsas, och godkänner få ursäkter att inte göra det.
Å andra sidan finns det fall som jag kan ha överseende med. Filmatiseringen av Sagan om ringen-trilogin exempelvis. Jag tycker böckerna är tråkiga. Jättetråkiga. Men historien i böckerna är inte så himla tokig och jag vill gärna ta till mig den. Att läsa böckerna skulle ta fruktansvärt lång tid. Filmerna skulle ta betydligt kortare tid och man får samma innehåll fast bättre (nu håller jag inte filmerna som särskilt bra heller). Det är högre mängd bra per tidsenhet, och det tycker jag om.
Skillnaden är möjligen att jag inte tycker att man ska ersätta läsandet av en bok med att se filmen. Sätten att ta till sig kultur är vitt skilda och har sina egna styrkor och svagheter och mycket går förlorat om man ersätter det ena med det andra. I många fall betraktar jag film och bok som olika saker. Jag slipper störa mig på eventuella olikheter (Var är Tom Bombadill?) och kan på enkelt sätt avgöra om filmen är bra som film betraktat istället för att avgöra om den är bra som filmatisering betraktat. Stardust är okej som film betraktat men dålig som filmatisering betraktat, för att ta ett exempel.
Slutligen kan man väl anmärka på att de flesta filmerna faktiskt är filmatiseringar av böcker och att det gärna får vara så. Det gör mig inte särskilt mycket att filmatiseringarna görs, bara konsekvenserna av att de produceras. Så läs böckerna istället för att ersätta bokläsning med filmtittande. Eller gör det ultimata: Både läs och se filmen!
Och om det finns ett pussel: lägg det.