Originaltitel: The Lady and the Highwayman
Regissör: John Hough
Manus: Barbara Cartland och Terence Feely
Språk: Engelska
Land: Storbritannien
År: 1989
Längd: 90 minuter
Det här är roligt! Mest på ett sorgligt sätt, men ändå roligt. 1989 tänkte Hugh Grant ”Heck, man kanske skulle ta och vara med i en matiné!”. Resultatet blev The Lady and the Highwayman eller som den pinsamma svenska titeln lyder: Jungfrun och banditen.
Den väna jungfrun Panthea Vyne (Lysette Anthony) förälskar sig i den mystiske banditen SilverBlade (Hugh Grant) när denne räddar henne från sin hemska make. Han försvinner sedan spårlöst. När Panthea får arbete vid Karl IIs (Michael York) hov gör hon sig ovän med kungens älskarinna (Claire Bloom) och ränker smids mot henne. Var är SilverBlade när hon behöver honom som mest?
Det finns bra matiné och dålig matiné. Jungfrun och banditen tillhör definitivt den senare sorten. När bra matiné med dansanta svärdsdueller och rapp dialog rullar fram kan det vara riktigt njutbart att sitta och titta, men här är det stelt och ovant och resultatet är skrattretande. Inte helt oväntat blev Jungfrun och banditen inte den dunderrulle vi alla hade hoppats på, för vem blir inte nyfiken på en maskerad Hugh Grant som en 1600-tals-Robin Hood?
Jungfrun och banditen är riktigt dålig, men om man vill ha sig ett par goda skratt är det bara att se den. Den bjuder på ett flertal, men vill man se riktig film bör man söka sig annorstädes.