Grant Morrison & Chris Burnham (ill.)
192 s. Image Comics 2016 (2015)
Somliga kreatörer sätter sin publik på prov, liksom tvingar oss att lita på att de vet vad de håller på med. Brittiska serieskaparen Grant Morrison (f. 1960) är definitivt en av dem, och ofta går det ganska bra. I seriealbumet Nameless är det inte lika självklart och någonstans på vägen tappar åtminstone jag greppet om vad som utgör berättelsens inre logik. Någonstans måste man ändå tro att det hänger ihop något sånär för figurerna som upplever den. Å andra sidan är det fantastiskt mycket som bara är ballt och knas och mystiskt. Kan man bara släppa på bromsen och åka med är det mycket som kittlar och, inte minst, kan fungera som inspiration för annat.
En namnlös fifflare jagas av fiskmän, blir fångad och förd till en beslöjad kvinna, rymmer, blir räddad. En namnlös fifflare med mer ockult expertis än vad som är nyttigt rekryteras för ett viktigt rymduppdrag, att få asteroiden Xibalba som eventuellt är en rest från ett multidimensionellt krig och nu är på kollisionskurs mot jorden att ändra bana. En namnlös fifflare vaknar upp igen och igen och igen, ibland stympad, ibland fånge, ibland fast i vad som kanske är minnen, kanske är glimtar av framtiden. För den namnlösa fifflaren blir det snart tydligt att ingenting är vad det verkar.
Baksidan varnar för/lockar med ”ultimate horror” och somliga sidor är rejält gojsiga på ett mycket spektakulärt vis. För mig blir osäkerheten kring vad huvudpersonen faktiskt upplever skräcken i en form av karantän. Hur hemskt är det att armar, ben och kön bara är slamsor? Egentligen? Förmodligen ganska, men om det bara är en dröm eller ett planterat minne eller en overklighet är det ändå ett temporärt tillstånd som inte tillåter mig som betraktare att på allvar känna med den namnlösa fifflaren. Jag kan inte på rak arm säga vad som är huvudpoängen med Nameless vilket blir något av ett bekymmer.
Samtidigt är det mycket som är häftigt, som sagt, och mycket av bakgrunden blir tydligare av efterordet (som kanske borde varit ett förord). Kapitel för kapitel görs bland annat arvet efter Lovecraft, inspirationen från kabbala, gnostisk tankevärld, latinamerikanska religioner och teologi från sen-renässansen tydligt. Och … för mig är nästan de fem sidorna efterord mer berikande än serien i sig. Samtidigt gör Chris Burnhams bilder Grant Morrisons visioner rättvisa med allt från skräckelement till megastrukturer.
Nameless är Morrison när hen är som mest svårtillgänglig och det är synd, men också rimligt på något vis, och det gläder mig att även det här otyglade berättandet får utrymme.