Originaltitel: Stranger than fiction
Regissör: Marc Foster
Manus: Zach Helm
Språk: Engelska
Land: USA
År: 2006
Längd: 113 minuter
Stranger than fiction är något så unikt som en sevärd film med Will Ferrell. Jag erkänner att jag på förhand var skeptisk, men att jag i efterhand är väldigt nöjd med att jag motstod en sådan ytlig sak som att Will Ferrell bara gjort skräpfilmer tidigare (och senare).
Filmen handlar om en man vid namn Harold Crick som, när filmen börjar, lever ett ensamt och förutsägbart liv. En dag börjar han höra en berättarröst (Emma Thompson) i sitt huvud som berättar om vad han gör. Rösten är en brittisk kvinna och hon vet precis vad Harold tänker och vad han gör, att han räknar tandborstdrag och steg till bussen och att han fantiserar om kafétjejen (Maggie Gyllenhaal) naken. När rösten säger att han snart ska dö börjar han försöka ta reda på vem det är som vet att han ska dö. Harold vänder sig till en litteraturprofessor (Dustin Hoffman) som hjälper honom.
Den här rullens stora svaghet är att den skulle kunnat vara mer experimentell med historien. Det är en ganska mild svaghet och i övrigt är den riktigt riktigt bra. När filmen väl är slut och jag vet exakt hur experimentell den är så är jag ändå rätt nöjd. Historien är bra ändå.
Skådespeleriet är riktigt bra, även från Will Ferrells håll. Dustin Hoffman är ju som alltid bra, men bästa insatsen gör ändå Emma Thompson som författaren som verkligen har en konstnärssjäl. Fullkomligt lysande.
Det som dock gjorde störst intryck på mig var musiken och effekterna. Musiken är väldigt bra, även i sig själv, och gör sig riktigt snyggt i den här halvsurrealistiska filmen. Effekterna gör att Stranger than fiction kan vara bland de snyggaste filmerna jag sett. Ibland dyker grafik upp som ska tydliggöra hur strikt, tråkigt och fullt av räkning Harold Cricks liv är. Helt lysande!
Stranger than fiction är en riktigt bra film och jag tror att filmen kan passa de flesta, även de som inte är lika pretentiösa och kräsna som jag. Den gör sig bra precis som den är.