Originaltitel: Wag the Dog
Regissör: Barry Levinson
Manus: Larry Beinhart, Hilary Henkin och David Mamet
Språk: Engelska
Land: USA
År: 1997
Längd: 97 minuter
Wag the dog är förmodligen en av de mest cyniska filmer som någonsin gjorts, samtidigt är den tankeväckande och välgjord. Blandningen gör filmen till en given succé i min bok.
En skandal precis innan presidentvalet skakar Vita huset. För att leda folkets uppmärksamhet på annat håll anlitar presidentens ”pr-man” Conrad Brean (Robert De Niro) Hollywood-producenten Stanley Motss (Dustin Hoffman) för att de tillsammans ska producera ett krig mot… Ja, varför inte Albanien? Allt iscensätts och när hjulet väl är i rullning är det svårt att stoppa det.
Som illustration av att man inte ska tro någonting, allra minst det som visas som nyheter, är Wag the dog exemplarisk. Hela filmen osar av rävspel och fabricering av fakta vilket jag inte bara skräms av utan fascineras av. Linjen mellan fakta och fiktion är aldrig så tunn som i situationen som tas upp i Wag the dog. Dessutom är filmen välskriven, fylld av humor och känslor. Det är långt ifrån en torr politisk film och därför tror jag den kan tilltala många.
Dustin Hoffman och Robert De Niro har gjort jag-vet-inte-hur mycket tillsammans och de spelar perfekt mot varandra. Få skådespelare har sådan kemi. I övriga roller ses Anne Heche, Denis Leary, Willie Nelson, Kirsten Dunst, William H. Macy och Woody Harrelson (bland många andra) och alla lyckas på sitt sätt bidra till Wag the dogs storhet.
Jag är grymt imponerad över sättet som hela situationen framställs. På många sätt blir filmen mer och mer aktuell för varje dag – hur mycket av det vi ser på nyheterna är sant? Jag tycker verkligen att Wag the dog är sevärd och jag rekommenderar alla att se den. Kanske kan de vara ett varnande (eller till och med skrämmande) exempel för en skolan och dess undervisning i källkritik?