Originaltitel: Sex and the City
Regissör: Michael Patrick King
Manus: Michael Patrick King, Candance Bushnell och Darren Star
Språk: Engelska
Land: USA
År: 2008
Längd: 145 minuter
Likt The Simpsons Movie är Sex and the City en långfilm gjord efter en serie. Det är inte en helt lätt överföring, speciellt inte om man gör filmen 145 minuter lång. Klarar Sex and the City övergången?
Filmen tar vid ett gäng år efter serien slutade, ungefär. Krönikören Carrie Bradshaw (Sarah Jessica Parker) ska flytta ihop med sin Mr. Big (Chris Noth) i en stilfull takvåning och, vid ett svagt ögonblick bestämmer de sig för att gifta sig, men väl vid altaret dyker inte Mr. Big upp. Carrie får hjälp av sina vänner Samantha (Kim Cattrall), Charlotte (Kristin Davis) och Miranda (Cynthia Nixon) att bearbeta sorgen efter sveket.
Överraskningsmomenten i filmen är obefintliga, istället är den en studie i förutsägbarhet. Stämningen är ungefär som i serien, med det lilla undantaget att det är långa perioder som bara är tråkiga, långsamma och sorgsna. På många sätt känns filmen som ett dåligt avsnitt som aldrig vill ta slut. Visst har filmen sina stunder och bitvis är den riktigt rolig, men nej, det känns alldeles för långt borta från mig.*
Sarah Jessica Parker och hennes gäng har ju tränat på de här rollerna i många år tidigare och man känner att de är vana, men samtidigt att det går lite på rutin. Kanske är det därför Kim Cattrall som Samantha sticker ut mest genom att hon bundit sig, hittat den rätte. Något som Samantha sällan såg som en möjlighet i serien. En stor eloge till Jennifer Hudson som bidrar med lite värme till den annars så styltiga upper class-stilen genom Carries assistent Louise från St. Louis.
Sex and the City-filmen är ett långt och tråkigt avsnitt som förmodligen bara tilltalar de inbitna fansen. Dramabitarna misslyckas och humorbitarna är för få.
* Jag vet att jag inte tillhör målgruppen, men jag har haft behållning av serien så oddsen att jag skulle gilla filmen var väl inte så dåliga.