Originaltitel: WALL·E
Regissör: Andrew Stanton
Manus: Andrew Stanton, Pete Docter och Jim Reardon
Språk: Engelska
Land: USA
År: 2008
Längd: 98 minuter
Wall-E har blivit hyllad som en av de bästa animerade familjefilmerna på mycket länge. Och idén är häftig, människan har lämnat jorden och lämnat kvar städautomaten Wall-E för att städa upp. Efter 700 år är det bara en som fortfarande fungerar. Samtidigt har människan sänt ut egna robotar för att se om det finns liv på jorden igen så att de kan återvända. Men alla på människoskeppet vill inte se något återvändande, autopilotroboten Auto har lyckats få människorna i ett tjockt och ignorant tillstånd som den gärna behåller dem i.
Filmen börjar bra, Wall-E glider runt i vad som förmodas vara resterna av New York och bygger upp stora hus av skräp. Han har haft gott om tid på sig och har inte mycket att göra. Hade filmen bara handlat om att Wall-E åker runt på jorden och visar upp förödelsen hade den kunnat vara sjukt bra (och samtidigt väldigt deprimerande). Men nej, något så enkelt som att inte förstöra en ball idé lyckas de inte med. De skickar iväg Wall-E till rymdskeppet och då blir det genast fullständigt ointressant och avgrundstråkigt. Och större delen av filmen utspelar sig inte på jorden.
En annan sak jag stör mig lite på är designen på framförallt människorna. Bara för att de är datoranimerade behöver de inte se ut som plastdockor. Hade det inte varit schysstare att göra dem mer människolika, naturtrogna, så att det snarare hade blivit en framtidsdokumentär än en familjefilm helt utan originalitet?
Wall-E började så bra, kunde ha varit så bra, men fastnade i Disneys gamla hjulspår. Till skillnad från tidigare filmer saknar den dock humor.