Originaltitel: El otoño del patriarca
Författare: Gabriel García Márquez
Översättare: Kjell A. Johansson
Utgivningsår: 1975
Tryckår: 1981
Originalspråk: Spanska
Sidantal: 216
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 91-46-13960-5
Patriarkens höst är en svårtillgänglig men underbar resa till en ö någonstans i Karibien, en ö som sedan minnenas begynnelse styrts av en mystisk diktator. Men hans evighetslånga liv börjar närma sig sitt slut, och vad väntar då för ön och dess befolkning? Boken är en krönika över en man vars hela liv kretsat kring en makt han aldrig riktigt kunnat greppa.
Efter Hundra år av ensamhet borde jag varit förberedd på vad som väntade i Patriarkens höst, men icke. Jag slås av hur detaljrik den är, samtidigt som hans stil gör innehållet flyktigt. Berättelsen är täckt i ett skimmer av glömska som passar så bra in i García Márquez magiska realism.
Historien berättas ur allas eller ingens perspektiv. En medvetandeström av olika personers minnen kring diktatorn och de händelser som satt sin prägel på hans liv. Ibland känns berättaren långt bort, som någon som nyligen återvunnit minnet av en glömd gammal vän, ibland är berättaren nära långt inne i huvudpersonens allra innersta skrymslen. Det kan vara svårt att följa med i det, men det fina är att man inte behöver följa med i det. Man liksom flyter fram i en bäck av fantastiska bilder av förfallna palats, hav utan vatten och städer utan hopp. För ingen kan som Gabriel García Márquez skapa bilder.
Jag är sjukligt imponerad av honom. Patriarkens höst är inte bättre än Hundra år av ensamhet, men det är inte långt ifrån. Långa (inte sällan tre, fyra sidor) och snirkliga meningar gör den mer svårtillgänglig, men inte desto mindre vacker. Köper man stilen så är Patriarkens höst given läsning, om inte bör man inte göra sig besväret. Jag personligen är åtminstone helt såld.