Originaltitel: Charlie Wilson’s War
Regissör: Mike Nichols
Manus: Aaron Sorkin och George Crile
Språk: Engelska, dari, arabiska och ryska
Land: USA
År: 2007
Längd: 102 minuter
På 1980-talet började den tvivelaktige Texasledamoten Charlie Wilson (Tom Hanks) att hjälpa motståndsrörelserna i Afghanistan i kampen mot Sovjetunionen. Detta var efter påtryckningar från den konservativa Joanne Herring (Julia Roberts) om att besöka landet. En budget för hemliga operation som från början låg på $5 miljoner stiger sakta men säkert till att omfatta $1 miljard när det visar sig att det hjälper kampen mot kommunismen. Effekten av biståndet till Afghanistan skulle dock visa sig ödesdiger för USA, när de struntar i landet efter att kriget är vunnet. Som man sår får man skörda, antar jag.
Handlingen bygger på en sann historia, men hur nära sanningen den är är svårt att säga och egentligen ointressant, för den väcker en del tankar. Jag satt och störde mig på att filmen på ett helt oproblematiskt sätt glorifierar USAs krig och demonförklarar kommunismen, så svart och vitt är det knappast på riktigt. Men mot slutet började det knytas ihop och slutar riktigt bra, om än hemskt och självklart.
Bakom manuset står Aaron Sorkin, mer känd för sina TV-serier (West Wing och Studio 60 on Sunset strip) än för sina bedrifter inom film. Hans stil är rätt lätt att känna igen, och här fungerar den väldigt bra, åtminstone vad det gäller dialog.
Karaktärerna är rätt sköna, om än inte alltid så trovärdiga (vilket kan ha att göra med filmens undertitel ”Based on a true story. You think we could make all this up?”). Tom Hanks är bra och likaså Philip Seymour Hoffman (visserligen tillbaka i en buffelroll) men ingen av dem skiner som de brukar. Julia Roberts insats är det sämre med, och det är nog tur att hon inte har en större roll. Ett hedersomnämnande: Amy Adams gör rollen som Charlies inte så hunsade (även om hon är rätt hunsad ändå) sekreterare fantastiskt, och den rollen är en lång bit från Förtrollad.
Charlie Wilson’s War är en bra, men långt i från mästerlig film. Skådespelarna med stora namn går lite på tomgång och filmen problematiserar sitt tema alldeles för sent. Detta kan vägas mot att den faktiskt är rätt rolig och till slut ganska intressant.