Det är inte ofta det skrivs något läsvärt på Aftonbladet.se, men Ronnie Sandahls artikel om Mobbning som affärsidé är fantastiskt bra på alla vis. Och jag håller med honom på många sätt. Jag är ju av åsikten att man kan skämta om det mesta – det ska jag villigt erkänna – så kanske borde bröderna Schulmans humor roa mig. Jag har ju tidigare visat att så inte är fallet.
Det viktiga i sammanhanget är inte om det är roligt eller ej, snarare handlar det om sättet man är rolig på. Att skämta om företeelser eller grupper är kanske inte alltid bra, men åtminstone okej. Att skämta om enskilda personer, uppvigla folk att hälla öl över Niklas Strömstedt och liknande är det inte. Och gränsen mellan det bröderna Schulman (och många andra idag, de bär inte hela skulden) och vad vi i allmänhet kallar mobbing är hårfin, kanske till och med non-existent. Även om det är roligt ska man inte utsätta enskilda individer för påhopp och trakasserier och försvara beteendet med att det är roligt. Det är aldrig försvarbart.
Nå, det bästa – kan man tänka – vore ju att inte ge dem uppmärksamhet, att tiga ihjäl dem. Men med tanke på vilket fenomen de blivit och hur omåttligt populärt det är med den här typen av beteende så går det inte att låta bli att ge dem uppmärksamhet. Det man bör göra är förstås att tänka efter en aning, vill jag verkligen sälla mig till flockmentaliteten som den här typen av humor skapar? Förmodligen inte…
Hur som helst säger Ronnie Sandahls artikel mer så läs den och tänk över det.