Nu snart börjar, eller om det redan har börjat, ännu ett program där någon ska visa hur trollkarlarnas trolleritrick går till. Det gör mig kanske inte direkt upprörd, men det får mig att fundera på varför det är så intressant.
Jag är nämligen av den inställningen att för att till fullo uppskatta något, i det här fallet trolleri men det kan lika gärna vara film eller litteratur, så måste man låta sig luras. Det handlar inte om att fördumma sig eller naivt lita blint på allt man ser och läser, snarare handlar det om att bli en del av fiktionen eller det magiska om man så vill. Man bör inte tänka ”hur sjutton gick det där till” när David Copperfield trollar bort frihetsgudinnan, utan ”wow, han kan trolla”. I och med att trolleri egentligen är ett skådespel bör man acceptera förutsättningarna för skådespelet – man ska bli lurad.
Egentligen är det samma sak med bakom kulisserna-filmer som görs till alla storfilmer och sänds på Femman. När jag ser en film vill jag inte få det avslöjat för mig hur man gjort, det förstör ju illusionen av att man är i den berättelse man just beskådat. Illusionen varar inte särskilt långt efter att eftertexterna rullar men jag vill ändå inte se hur de suddade ut snörena som gjorde att Stålmannen kunde flyga eller hur skådespelarna agerade framför en blue screen.
Det handlar som sagt om att sätta sig in i det man upplever på det sätt som är meningen. Jag kan inte gå på teater och sitta och tänka ”det där är ju Micke Persbrant” eller läsa Världens sista roman av Daniel Sjölin med inställningen att inte ett ord av det han skriver är sant. När jag lägger ifrån mig boken har jag det förstås i minnet. Och givetvis är det ingen annan än mig själv jag skulle förstöra för ifall jag inte lät mig bli lurad.
Jag inser att det låter som att jag fördummar mig. Det tror jag inte. Jag tror snarare att man får ut någonting mer av att – när man ser eller läser något – går in för att på allvar uppleva det så bra som möjligt. När det väl är över kan man mycket väl ta till en nyktrare hållning. Här är skillnaden mellan trolleri (som jag egentligen inte är så intresserad av, men där jag ändå sympatiserar med utövarna) och film och litteratur att upplevelsen fortsätter så länge man är lurad, filmer å sin sida håller bara på ett visst antal minuter. Skillnaden är inte oviktig, men den går ändå att bortse ifrån i det här sammanhanget.
Egentligen gäller det här alla kulturyttringar. När jag var och såg Trompe l’œil-utställningen Lura ögat på Nationalmuséum gick jag dit med inställningen att låta mig luras ut-och-in. Visst, det är inte alltid det går (en platt fasan känns inte riktigt hur många gånger de än försöker) men i många fall blev jag imponerad av vad konstnärerna skapat och jag blev ordentligt lurad av en bit maskeringstejp (var det verkligen maskeringstejp).
Det finns dock ett problem med att se det som jag gör, och jag själv tycker att gränsen är rätt enkel att dra men den är desto svårare att förklara. När ska man inte låta sig bli lurad? Det är ett gissel. Jag kan inte säga ”när någon utger sig för att tala sanning” för det skulle diskvalificera allt jag tidigare skrivit. Det cirkulerar mängder med bilder och nyheter som utger sig för att vara sanna, men som man i allra högsta grad ska undvika att låta sig luras av. Problemet är att det inte går att säga generellt när det gäller, även om jag personligen utan tvekan kan dra gränsen vid varje enskilt tillfälle. Kan någon hjälpa mig med det problemet vore det kanske dags för ett manifest.
Men det här inlägget är trots allt inget upprop eller manifest, det är egentligen bara en liten och försynt uppmaning att försöka låta er bli lurade någon gång. Det kanske passar er perfekt – eller kanske inte – men då har ni åtminstone försökt att uppleva kulturen på ett nytt sätt.