Originaltitel: Through the Looking Glass
Författare: Lewis Carroll
Utgivningsår: 1872
Tryckår: 1994
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 172
Förlag: Penguin Popular Classics
ISBN: 13-978-0-14062-087-0
Alice från Alice’s adventures in Wonderland kryper in igenom spegeln vid öppna spisen och hamnar i ett schackparti där hon som bonde ska ta sig över de åtta rutorna så att hon slutligen kan bli drottning. På vägen möter hon givetvis en hel rad märkliga, och i flertalet fall onödigt stolta, figurer – däribland andra schackpjäser, Tweedledee och Tweedledum, Humpty Dumpty och de levande blommorna i trädgården. Även om Through the Looking Glass likt föregångaren är full med tokigheter så är de i den här boken betydligt mer sammanhängande. Det finns till och med schackinstruktioner i början av boken för handlingen och Alices rörelser över brädet. Ballt, men mest kuriosa förstås.
Lewis Carroll har ett ganska nedtonat språk som ändå känns snudd på högtidligt och på många sätt vackert. Märkligheterna som fyller boken känns inte alltid så dumma när man väl läser dem, även om det kan bli ganska tröttsamt när någon Alice möter för femtioelfte gången tar det hon säger bokstavligt. Det är roligt till en början men kan kännas rätt tjatigt, likadant med alla personernas enorma och tämligen bräckliga egon som gör att någon blir arg eller förnärmad så fort Alice säger något. I princip.
Jag tycker att Through the Looking Glass är en starkare berättelse än Alice’s adventures in Wonderland. Den är bra och den är ball och framförallt är den mer sammanhängande. En bättre berättelse helt enkelt, och en mycket läsvärd sådan till på köpet. Har man dessutom sett Disneys filmadaption av Alice i Underlandet känner man snart igen sig för väldigt mycket är taget även från Through the Looking Glass, filmens titel till trots.