Henrik Nilsson, omslag formgett av Johan Hammarström
222 s. Bokförlaget H:ström 2025 (2024)
Min fascination över latinamerikansk litteratur handlar inte bara om Gabriel García Márquez. Nej, lägg där till Jorge Luis Borges, Julio Cortázar, Samanta Schweblin och många många fler så finner vi snart en, ursäkta klichén, ännu ofullständig mosaik. Litterär, känslosam, intellektuell, färgrik. Om jag, mot förmodan, en dag ställdes inför att behöva välja en del av världen varifrån jag skulle läsa böcker resten av mitt liv, ja, då skulle valet falla här. Därför är det både enormt värmande och frustrerande att läsa essäisten och översättaren Henrik Nilssons (f. 1971) Hålet i stängslet.
Värmande är det för att Nilsson känner sitt subjekt, den latinamerikanska litteraturen så väldigt väl. Med insiktsfullhet kan han beskriva den källa ur vilken Hundra år av ensamhet är sprungen, han kan ge en bild av hur lyriken i Centralamerika mår och på vilket sätt knarkkungen Pablo Escobar satt spår i den senare colombianska litteraturen. Med få undantag rör Nilsson sig från Eldslandet i syd till Mexikos öknar i norr, mellan de sociala problemen som finns och den litteratur som försöker fånga något av den vrede, den sorg och det hopp som ändå bor mellan dem. Som katalysator för läsning är Hålet i stängslet ljuvlig.
Det som frustrerar mig är egentligen helt och hållet bortom Nilssons kontroll, och om något borde Hålet i stängslet kunna väga upp det. Den mycket beläste och kunniga författaren rör sig inom ett (eller egentligen två) språk som jag inte behärskar och han beskriver många av författarna och deras verk med sådan inlevelse att jag vill gå till källorna med en gång. Mycket få av böckerna finns (kvar) i svensk översättning vilket gör att jag är begränsad till min Duolingo-spanska (i de fall de inte blivit översatta till engelska) för att alls kunna tillgodogöra mig den ymniga litteraturskatten.
Samtidigt som vi lever i en tid där massor med litteratur, trots allt, översätts till svenska är urvalet långt ifrån komplett. Förlag som Ramús och Tranan (säkerligen fler ändå) gör ett stort jobb i det tysta, men jag hoppas att förlag och översättare hittar till Hålet i stängslet (bokstavligt och bildligt) och låter sig inspireras till utgivning. Underlaget finns.