Kim de L’Horizon, i översättning av Aimée Delblanc, omslag formgett av Kerstin Hanson
290 + 38 s. Brombergs 2024
I original på tyska och engelska Blotbuch (2022)

Inte ens att skriva ner sådana enkla saker som antal sidor och originalspråk är enkelt med schweiziska författaren och dramatikern Kim de L’Horizons (f. 1992) roman Blodbok, vilket på många sätt är typiskt.¹ Det är en bok som krumbuktar rejält i såväl form och innehåll som temperament och på så sätt rymmer den varje dimension av den såriga berättelsen.
     Den ickebinära berättaren är förvillande likt de L’Horizon, men hen går inte att lita på, det förstår man snart. Inte för att hen inte försöker, men uppriktigheten räcker inte för att inrymma känslan. Eller snarare: känslan och sanningen står i motsats. Vad de L’Horizon gör är att skriva en text till sin mormor som blir allt sjukare, inte ännu dement (framför allt inte ännu död) men rejält härjad av tiden. Det är tydligt att jagets relation till mormodern rymmer såväl skräck som något som kan kallas kärlek, och emellan står modern som gav upp mycket när de L’Horizon föddes. Familjens historia har inte berättats för ingen har velat berätta kvinnornas historia, förrän nu.
     Blodbok är i stora drag essäistisk, anslaget är ett sökande efter släktens kärna och trauma och de L’Horizon gör det genom att söka källor utanför sig själv. Hen är lärd, akademiskt skolad och behärskar språk och form. På så sätt skiljer hen sig från sin mamma som nog hade önskat det för sig själv när ödet ville annorlunda. Blodbok hade kunnat vara en lågmäld och utforskande text, men så enkelt är det inte. Parallellt blottas jagets osäkerhet och vilsenhet i emellanåt grafiska redogörelser om sexuella möten med vårdboendepersonal och städare, inte uppenbart självdestruktivt men med en underliggande oförmåga att finna trygghet och ro i omvärlden. Kontrasterna mellan dessa båda delar är oerhört effektfull. Det tar sig också uttryck i att fotnoterna, som får betraktas som något av en akademisk mursten, inte sällan skrivs med samma rastlösa tilltal som de allra intimaste berättelserna från jagets tillvaro. Boken rymmer både och, liksom, i allra högsta grad, författaren.
     Därför är det svårt att placera Blodbok i ett fack. Det är en utmärkt gestaltning av komplexiteterna som ryms i en människa, i en familj, i en relation, i en släkt, starkt och naket och totalt befriat från den kyliga distans som ibland (inte sällan förtjänstfullt) präglar såväl essä- som memoargenrén. de L’Horizons roman är en bok som få andra.

Sally Rooney, inläst av Éanna Hardwicke
16 h 30 min. Faber & Faber 2024
På svenska Intermezzo, Albert Bonniers förlag (2024)

Nog för att det finns en stor dos godtycke när det kommer till läsning och litteratur, men det kommer tillfällen då jag i någon mån utvärderar vad jag tycker om ett författarskap. Här befann jag mig nu med irländska Sally Rooney (f. 1991). Efter den smått fantastiska Normala människor (2018) läste jag de två betydligt svagare och mer konventionella Samtal med vänner (2017) och Vackra värld, var är du (2021). Hade millenniegenerationens kanske främsta uttolkare en kanonbok till i sig?
     Bröderna Peter, 32, och Ivan Koubek, 22, har nyligen förlorat sin far, i övrigt har de inte mycket gemensamt. Tio år skiljer dem åt, men också det faktum att Peter är utåtriktad, populär och framgångsrik i någon universell bemärkelse, medan Ivan är inåtvänd, nördig och inte ens särskilt bra på schack längre. Okej, han är visserligen fortfarande så pass bra att han får åka på schackevenemang och vinna över tio personer från lokala klubben samtidigt. Det är just vid ett sådant tillfälle Ivan träffar Margaret, 36. De drabbas av varandra, men är osäkra på hur, så olika stadier i livet de befinner sig i. Allt är enkelt och samtidigt svårt. Samtidigt har Peter svårt att navigera mellan sitt livs kärlek Sylvia, den unga Naomi och framförallt alla sorger han aldrig lyckas artikulera.
     I sedvanligt Rooney-manér är det ganska vanliga människor som har ganska vanliga bekymmer, men som hon fyller med en förgörande mänsklig komplexitet. De har ibland svårt att göra sig förstådda, så som man kan ha, men de gör vad de kan för att stå ut i sina egna kroppar. Och för att besvara frågan ovan: ja, Intermezzo är en kanonbok. Där jag upplevde Samtal med vänner och Vackra värld, var är du som en smula tomma och med slappt hanterade litterära verktyg lyckas Rooney i Intermezzo få brödernas liv och relation att bli engagerande och rikt på intryck. Rooney växlar perspektiv mellan de båda och förhåller sig trogen dem båda, men sällan samtidigt. Det skapar en intressant dynamik där alla beröringspunkter förstärks i en vågrörelse.
     Samtidigt är Rooney själv en beläst författare och det syns definitivt i prosan, det är rikt med referenser och dialogen flyter fram på ett väldigt trovärdigt sätt, både genom det som sägs och, kanske framför allt, det som inte sägs. Den fenomenala hanteringen av tiden i Normala människor finns inte här, men det finns så mycket annat att Rooney inte bara låter Intermezzo stå på egna ben, genom den förnyar hon också sig själv på ett väldigt sympatiskt vis. Ett sätt som, om det här nu var en brytpunkt, får mig att se fram emot nästa bok.

Pär Lagerkvist, inläst av Magnus Roosmann
7 h 33 min. A Nice Noise 2015 (1944)

Den nobelprisbelönade författaren Pär Lagerkvist (1891—1974) skriver i Dvärgen om ett machiavelliskt renässanshov där den onda dvärgen gjort sig oumbärlig för fursten Leone (efter att ha strypt den sista andra kvarvarande dvärgen). Distanserad från människosläktet betraktar han de andra med vämjelse och förakt, anser sig högre stående i sin rationalitet, bara Leone ser han på med respekt så länge denne håller sig stark och mäktig. Runt omkring dvärgen och hovet pågår krig och framsteg, pest och förtvivlan, men han är uppfylld av sitt hat. Listan över saker han hatar är lång, däribland ungas kärlek, kroppsvätskor, skratt, förlåtelse och ånger.
Huvudpersonen är så genomgående ond, allt ses ur hans perspektiv, att det blir i det närmaste banalt, men inte på det sätt som Hanna Arendt beskriver den banala ondskan. Kanske är han, som han själv ser det, något annat än en människa. Att vara så förblindad av förakt utan att det ens i de svåraste stunder uppstår några sprickor i fasaden är ganska tröttsamt, samtidigt bör man kanske förstå det som en karikatyr. För som världen ser ut i dag med (bildligt) små och (bokstavligt) hatiska personer både i ledande positioner och som följer ledarna är det inte svårt att känna igen typen. Dvärgens svaghetsförakt, föraktet för det som gör oss mänskliga, syns på så många ställen, inte minst i vår riksdag eller under valprocessen i USA. Hatet lämnar inte rum åt några andra känslor eller tankar, det kan Lagerkvist genom Dvärgen fortfarande lära oss.
Lagerkvist skrev Dvärgen mitt under brinnande världskrig och boken har ofta tolkats som en allegori över nazismen, vilket givet att vi har faktiska nazister i dag är svårt att neka till, samtidigt finns det något besvärande i att mänsklighetens mest ogina och hatiska förkroppsligas av en dvärg. Det går för all del att hänvisa till dess samtids anda, men tangerar också som bild betraktat det förtryck och svaghetsförakt Lagerkvist reagerade emot genom sin text. Även om mycket annat i romanen är tidlöst, tyvärr, är just den här biten det inte.
Och kanske inte heller som litteratur betraktat, för Dvärgen beskrivs som en dagboksroman, men det är en väldigt pratig berättelse som förvisso inleds oerhört starkt.

När brottningskampen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter tjugo minuters strid ner på rygg och strypte honom. Sedan dess är jag ensam dvärg här vid hovet.

Därefter blir det omtag och ansatser där han berättar att han berättar snarare än att bara berätta, ett tilltag som känns mindre dagbokigt och mer som ett föredrag (av sämre sort). Det känns lite tradigt, nästan på samma sätt som jag upplever de ryska romanerna. Och ändå, även om jag kanske inte betraktar Dvärgen som en hit, tycker jag att den är läsvärd, bör läsas, och diskuteras i ljuset av vår samtid.

Kristen Radtke
278 s. Jonathan Cape 2018 (2017)

Jag läste och golvades av amerikanska serieskaparen Kristen Radtkes (f. 1987) serieessä Seek You som handlar om inte bara författarens utan även det amerikanska samhällets snudd på kroniska ensamhet. Det var inte utan vissa förhoppningar som jag läste den tidigare Imagine Only Wanting This.
     Radtkes älskade farbror dör av en ärftlig hjärtsjukdom. Det sätter i gång många processer hos henne, inte minst en tidigare oanad fascination över övergivna platser. Hon besöker rostbältets ödesamhällen, överväxta djungeltempel i sydostasien och isländska byar täckta av vulkanisk aska, allt medan hennes ömtåliga hjärta fortsätter att slå. Det är inte helt enkelt att jämka dessa spår, men hon är konstnär och har en konstnärs verktyg och perspektiv när hon ser sig omkring. Och hon har svårt att inte vara i rörelse.
     I jämförelse med Seek You (2021) saknar Imagine Wanting Only This både den klara röda tråden och det djup som efterföljaren har. Det känns oslipat, men vittnar ändå om vad Radkte kan. Samtidigt är det mycket i boken som tilltalar mig, eftertänksamheten (jag var nära på att skriva ”melankolin”), de övergivna platserna och frågor om konstnärers villkor. Därför har jag lätt att bortse från svagheterna och att försjunka i Radtkes bilder i gråskala (som här har starkare konturer än Seek You) och tankevärld i alla tänkbara färger och jag ser fram emot att ta del av fler av hennes serieböcker i framtiden.

Roy Jacobsen, i översättning av Staffan Söderblom, inläst av Jonas Kruse, omslag formgett av Stian Hole
8 h 27 min. Norstedts 2019
I original på norska (bokmål) Vidunderbarn (2009)

Ett i det närmaste mytologiskt skimmer vilar över 1960-talet, ett omdaningarnas decennium där det nordiska länderna blev några av världens modernaste, allt till en fond av amerikansk kultur. Och det blir inte mindre så av att norska författaren Roy Jacobson i sin roman Underbarn beskriver 1961 som ”Berlinmurens, president Kennedys och Jurij Gagarins år”, något som står i kontrast till huvudpersonens liv på Årsvoll i Oslo. Det är värt att bära med sig, vad som är ett enormt språng för en mänskligheten kan mycket väl vara ett yttepyttesteg för en tioårig norsk pojke.
I stället blir Finn, romanens skötsamma berättare, vittne till hur hans ensamstående mor, tryggheten själv, allt mer börjar tappa fotfästet. Det som bara var de två i en liten lägenhet blir på grund av pengabrist och andra omständigheter inte bara hem åt en inneboende utan även åt en syster som från ingenstans blir om inte hela så åtminstone en stor del av Finns liv. Och alla gör de sitt bästa, utifrån sina egna förutsättningar, för att få livet drägligt.
Vad Jacobsen i Underbarn gör tydligt (och extremt bra) är hur hemligheter och en vilja att hålla skenet uppe försätter i princip alla rakt i genom berättelsen i allt värre situationer. Varken Finn eller modern eller någon annan har verktygen eller förmågan att artikulera sina känslor (och kanske kan man förvänta sig det mindre av ett barn, men ändå) och viljan att råda bot på situationen utan att glänta på locket och släppa skammen ut är så stark att handlingarna blir desperata och överilade. Samtidigt präglas berättelsen av barnperspektivets naivitet, och där Finn och de andra figurerna inte klarar av att uttrycka sina känslor och behov klarar Jacobson av att berätta så mycket mer utan att skriva ut det. Läsaren lämnas inte utestängd från i princip någons hemligheter, trots att det bara är Finns blick och tankar vi följer. Det är, säger jag som skrivande person, extremt imponerande.
Jag vet inte varför, kanske är det de närapå kvävande socialrealistiska framsidorna, men jag har dragit mig för att läsa Jacobsen för att det känts för deppigt eller låt-oss-säga vardagligt. Det borde jag inte gjort, och jag är glad att jag tagit upp Underbarn, en bok som med stor sannolikhet är en väldigt fin ingång i ett större författarskap. Den fick åtminstone mig klart intresserad av att läsa mer av honom.

Han Kang, i översättning (från engelska) av Eva Johansson, omslag formgett av Klara Gunnarsson
214 s. Natur & Kultur 2016
I original på koreanska 채식주의자 (2007)

Jag har haft romanen Vegetarianen av sydkoreanska författaren Han Kang (f. 1970) i hyllan länge, men det var först i och med att hon för några veckor sedan tilldelades nobelpriset i litteratur som jag tog mig för att läsa den. Det fanns något motstånd där, beskrivningen av vegetarianen och den intolerans hon skulle möta gjorde mig, som också valt bort kött, ledde mig att tro att detta skulle vara obehagligt på ett sätt jag inte var sugen på att utsätta mig för. Men vad jag än trodde om Vegetarianen både innan och efter Svenska akademiens motivering och de efterföljande kommentarerna kring det så var det inte det jag fick.
     Romanen utspelar sig i tre delar som berättas av den nyblivna vegetarianen Yeong-hyes make, svåger och syster respektive. Maken berättar om ett lustlöst förhållande med frun som blir alltmer inåtvänd och till slut vägrar att äta kött. Det, upplever han, är det konstigaste och minst socialt accepterade man kan tänka sig. Ska han behöva förlora jobb och anseende på grund av det här? Det hela kulminerar i en middag där den våldsamme och patriarkale fadern inte accepterar sådana dumheter och tvångsmatar Yeong-hye. Något som blir början på inte ett utan många slut.
     Å ena sidan har boken beskrivits som en allegori över ett djupt hierarkiskt sydkoreanskt samhälle, å andra sidan han den engelska översättningen som den svenska bygger på¹ fått kritik för att inte bara översätta utan även snäva in berättelsen i ett västerländsk perspektiv. Oavsett vilket är det en roman där vegetarianismen känns som en oerhört perifer del av berättelsen, men inte för att det är en allegori utan för att det snarare är någon form av ultrapacifism vars övertygelse kommer från ett omedvetet val, eller ett icke-val, och det gör att jag upplever i princip alla figurer som bortom trovärdighet. Det finns ingen som motsvarar hur eller vad jag tänker att de borde göra i situationen. Det får mig att tänka på Kazuo Ishiguros romaner som i likhet med Han Kang nobelprisbelönats och vars romanfigurer jag inte lyckas tro på. Jag vill gärna tro att det i Vegetarianens fall beror på översättningen/arna.
     Och nej, Vegetarianen är heller inte särskilt spektakulär på något annat vis. Inte ens för att avskräcka eller äckla de som äter växtbaserad kost är den effektfull. Det är helt enkelt inte en roman för mig, alls.

När jag så kom igång att löpträna igen var det ofta på stigarna runt om i skogen uppför backen. En liten skog, knappt värd att kallas en skog, men tillräckligt stor för att det ska gå att låtsas att ljuden från bilvägen är skogens sus. Stigar, grusvägar och traktorspår löper kors och tvärs mellan träden och om jag inte ville behövde jag aldrig springa samma varv varje gång. En av mina favoritslingor gick förbi skjutbanan, upp för en stenig backe och ner mot Göta kanal, sällan särskilt många andra människor där. Det var där jag sprang min första mil under 50 minuter.
     Att löpträna har aldrig fallit sig naturligt för mig. I skolan promenerade jag mest och jag har alltid känt mig trött och tung, fått kämpa varje steg på ett sätt som de som säger sig gilla löpning aldrig verkade göra. “Du har en löparkropp”, sa idrottsläraren på högstadiet, men jag hatade det (och den) intensivt.
     Under min senaste depression som började nästan på dagen för ett år sedan tappade jag mycket i vikt och när ingenting annat fungerade gjorde åtminstone löpningen det. Jag sprang allt längre, allt snabbare och fann ett inre tempo jag aldrig trodde jag skulle nå. Kanske var det inte lustfyllt, men inte direkt plågsamt längre. Det har jag åtminstone delvis den lilla skogen att tacka för.

2

Från en dag till en annan i slutet av sommaren möttes jag av fällda träd och avverkningsmaskiner, monstruösa och hotfulla. Avtagsstigen för att komma till min steniga backe blockerades av en svart pickup och utmed vägen jag sprang i stället låg det enorma travar med stockar, dubbelt så höga som jag. Jag drabbades av svårt missmod, sprang kanske inte långsammare men orkade definitivt kortare än vad jag satsade på och tänkte: “fällda träd kan inte susa”.
     Jag är av åsikten att alla, vuxna som barn, bör ha nära till en skog, helst mindre än en kilometer så att man kan se den från sin ytterdörr, men åtminstone på gångavstånd.
     Nu höll min på att försvinna.

3

Min depression var kanske utmärkt för min löpning, och nu (räknat som ett stort generellt nu) är jag kanske i min livs form, men den höll på att bli min död, för depression är en livsfarlig sjukdom om den hålls hemlig och lämnas obehandlad.
     Jag togs lyckligtvis på allvar när jag sökte hjälp och ordinerades antidepressiv medicin. Förr om åren var jag skeptisk, tyckte att jag klarade mig utan. Osäkert vad “klara sig” innebär här. Att i perioder leva gott och må okej, kanske till och med bra, absolut. Att nå en långsiktig trygghet och en hållbar livssituation? Sannolikt inte eftersom jag gång på gång på gång hamnade i samma grop, förtvivlat kämpande för att till slut (kanske) ta mig upp.
     Saken är den: En biverkning av många antidepressiva preparat är, det vet jag för jag läste bipacksedel, att man under tiden man vänjer kroppen och hjärnan med dem inte sällan sjunker ännu djupare ett tag. De suicidala blir så att säga än mer suicidala innan det i bästa fall blir bättre.

4

Kalhyggena blev allt fler, snart ett enda stort kändes det som, i min lilla skog och även om det finns få dofter bättre än tallmo i sommarsol så övervägde det inte obehaget av att behöva klättra över fällda träd för att komma fram på min uttänkta väg. Oländigt och eländigt, bara centimetrar från att stuka fötterna utan att någon visste var jag befann mig. Dumdristigt, ja visst, men bättre än att ge upp och ge vaderna tillfälle att stumna efter väl utfört värv.
     Jag promenerar ibland hunden i samma skog och snart efter min löptur såg jag något jag inte sett då jag sprungit förbi i all hast, en skylt på varje timmertrave som angav skogsbolag, serienummer, timmerslag och vem som faktiskt ägde skogen. Och där stod inte mitt namn, inte mina barns, inte samhällets, inte ens tjädrarnas, rävarnas eller uvens namn och inte hökarnas eller gökarnas namn, och inte grådvärgarnas eller skogstrollens eller rumpnissarnas eller vildvittrornas namn. Bara ett förnamn och ett efternamn.
     Och det blev så tydligt att skogen inte alls var min, att bara en person hade rätt att kalla den för sin.

5

Jag var 24 år när jag gjorde min första tatuering, det var en solig septemberdag och jag slog mig nervöst ner i stolen som lika gärna hade kunnat ha stått hos en tandläkare, hade den inte bara varit svart. Tatueraren tittade förbryllat på min bild, utskriven på jobbets överdimensionerade skrivare, men satte sedan igång en reggaeversion av “Bulleri bulleri bock”. Nålen började surra.
     Det var inte det motivet jag hade planerat sedan jag var 19, men det var vad jag behövde då. Jag var ledsen och jag var arg men jag var ännu inte självdestruktiv och motivet hade jag älskat sedan länge. Graffitikonstnären Banksys “Flower Thrower”, en maskerad person redo att ge sig in i strid men som i stället för gatsten är på väg att hysta i väg en blombukett (och det var först när den var klar som tatueraren högt frågade vad sjutton den föreställde). Den passade mitt pacifistiska sinnelag: någon som väljer blommor framför vapen men ändå inte var någon som skulle rädas kampen. Kamp mot vad? Det var inte så noga, för det skulle visa sig att de skulle bli många kamper och inte sällan mot mig själv.

6

Jag hade varit sjukskriven över en månad när jag inte utan viss tvekan öppnade paketet med Escitalopram för att påbörja medicineringen av min depression. “Det räcker att prata om det”, hade jag sagt så många gånger att jag trodde det var sant, men i handen låg ett litet vitt bevis på att jag hade haft fel. Jag sköljde ner det med ett glas vatten och påbörjade nedstigningen i helvetet.
     Min ork försvann där jag låg på sidan i soffan, huvudet vilandes mot blommiga soffkuddar och med filten uppdragen till hakan. Jag slutade att äta helt och hållet för allt jag åt var på väg att vända direkt, ett illamående som mattades till nästa mål mat men återkom direkt. Jag fortsatte att rasa i vikt, och genom slöjan som färgade världen svart kunde jag skönja det röda sammetstyget och de guldiga karmarna från någon av alla Taskmaster-troner, jag minns inte vilken version nu, medan jag koncentrerade mig på att inte ta mitt liv, gång på gång upprepandes tanken: “Det är bara biverkning, det kommer att passera. Det är bara biverkning det kommer att passera.”

7

Till skillnad från Björn Natthiko Lindeblad är jag inte religiös, inte ens särskilt andlig och hade med lätthet kunnat avfärda honom så som man kan göra med personer, potentiellt närstående eller socialt eller geografiskt främmande, som man inte tror sig ha något gemensamt med. (Det är sådant som händer även om man försöker vara öppensinnad.) Jag har aldrig varit så rik som han varit, jag har heller aldrig varit så fattig som han varit, men jag har haft fel, gång på gång, och jag gillar också Pepsi. Det var nog där under hans pilgrimsfärd, “mil efter mil med åtta-tio Pepsi i blodomloppet”, som jag insåg att jag snubblat över något oväntat. Och potentiellt bra.
     Boken Jag kan ha fel (2020) är delvis självbiografi, delvis självhjälpsbok, och det finns säkert somliga som stör sig på dess förnumstighet, jag gjorde det också i perioder, men jag tror inte att man behöver leva 17 år som skogsmunk för att ha nytta av de tre huvudsakliga visdomar som Natthiko vill förmedla: 1. Man ska inte tro allt man tänker, 2. Jag kan ha fel, och 3. Även detta skall passera.

8

Min andra tatuering var den första jag ville låta göra, egentligen, men det krävdes en depression och att hitta tillbaka från mina första självmordstankar för att jag skulle förstå signifikansen och nästan på dagen ett halvår efter “Flower Thrower” låg jag på en brits och kände mig erfaren. Tatueraren kämpade på, långa streck som blev tjockare och tjockare enligt min ritning. Egentligen fick jag idén till den av att kolla på den tecknade Star Wars-serien Clone Wars (2003–2005), men det berättar jag bara för dem jag verkligen litar på (för annars skulle det kunna bli pinsamt!). Mönstret är en stiliserad labyrint vars öppning börjar nere vid min handled och som sedan ormar sig upp, med villovägar och återvändsgränder, till en bit upp på min överarm, tillräckligt långt för att slutet ska försvinna in under ärmkanten på en t-shirt.
     Den började som något som bara var lite kittlande fräckt, till att bli, för mig, som en magisk runa, en inskription på ett främmande språk som ingen nu levande längre kan dechiffrera, som påminde mig om att det alltid går att hitta ut.

9

Min skog hade med skogsmaskinernas försyn blivit en labyrint och jag var tvungen att pröva mig fram, finna nya vägar för att hitta ut, fullfölja mitt löpvarv och kanske känna mig nöjd med insatsen. Det gjorde jag oftast, trots fällda träd.
     Jag förstod inte riktigt hur, började ifrågasätta mätinstrument och tidens gång, för jag rusade fram i ett rasande tempo, jämförelsevis, och även när jag försökte springa långsamt graviterade jag mot ett mycket snabbare tempo än jag någonsin hållit förut och en dag hade jag fått för mig att jag skulle springa ett halvmaraton. Jag började med att springa runt skogen, sedan hela vägen utmed Göta Kanal ner till och runt Berg, vände vid Roxen, sprang förbi alla slussar, rundade Vreta Kloster och kom hem, ytterligt plågad av de sista kilometrarna, men i mål med min vansinniga ambition.
     Var kom konditionen från? Varför fick jag inte ont? (Okej, efter halvmaran var jag lite stum, men inte alls som förr.) Nog för att min ångestdämpande medicin minskat min scenskräck, minskat min sociala fobi, sannolikt även tagit udden av min åksjuka, men var den också fysiskt prestationshöjande? Jag tror inte det, men … jag kan ha fel.

10

Natthiko Lindeblad berättar om sin vigselring i vilken han låtit gravera orden “This too shall pass”.
     “Inget varar”, skriver han. “Allt är förgängligt. Det är de dåliga nyheterna. Men även de goda.”
     Han berättar att frasen kom till honom via en berättelse om en persisk kung som ska ha styrt sitt rike med mycken visdom och som ska ha haft just den inskriptionen i sin ring, en påminnelse om att en dag kommer detta ta slut, och, får man anta, det skulle vara motivation nog att göra gott.
     Vad skulle det, att allt tar slut, göra för skillnad? frågar någon, inte helt utan fog.
     Det hade jag nog också gjort om jag inte också hade läst Vårt enda liv (2019) av filosofen och litteraturvetaren Martin Hägglund. I den formulerar han en “sekulär andlighet” som besvarar just den frågan ur ett icke-religiöst perspektiv. Om man inte tror att någon väger ens handlingar, bevittnar den som syndar och skipar rättvisa vid livets eller tidens slut, kan det tyckas svårt att förstå varför man ska göra gott, men inte för Hägglund. Det Natthiko Lindeblad nämner som “Även detta skall passera” fraserar Hägglund i stället som “Vårt enda liv”. Han skriver:

“[…] idén om ett ändlöst liv är lika självmotsägande och meningslöst som idén om ett tidlöst liv. Risken för en tragisk förlust – risken att förlora ditt eget liv eller den du älskar – är inte en möjlighet som kan elimineras, utan en väsentlig del av varför det har betydelse vad du gör med ditt liv.”

11

Kanske borde jag kämpa för min skog, gå hem till den vars namn står skrivet på plaketterna på virkestravarna, kasta min blombukett och säga “alla har rätt att ha nära till en skog!”
     När jag till slut satte mig och formulerade dessa tankar som föddes någonstans där i bedrövelsen jag kände på löpturen var de fällda träden redan bortforslade och även detta skulle, som synes, passera. Likaså har lusten att löpa jag kände i somras så sakteliga mojnat. Det är mycket jobbigare att springa och att leva när vardagen stjäl ens kraft, oftast bokstavligen, för jag provade att springa efter att ha promenerat 10 000 steg på vägen till och under mitt arbete och det gick superdåligt. (Jämfört med min ambition, åtminstone. Det var 27 grader varmt ute och jag sprang 6,5 av de 13 kilometerna innan jag gav upp bara för att inse att jag skulle behöva gå resten av vägen oavsett.)
     Lika mycket som den aversion mot löpning som jag en gång kände försvann passerade även lusten att springa nu. Inget av det är något att ta för givet, förhoppningsvis kommer den tillbaka.

12

En före detta kollega hade för vana att rita ett kryss med en kulspetspenna på sin hand och med sin Malmöskånska besvärja krysset att bära hennes minne. “Mjölk, mjölk, mjölk”, kunde hon säga och mycket riktigt, nog kom hon ihåg att köpa mjölk på vägen hem (så vitt jag vet).
     Det är ett minnesknep jag hört om förut men som är märkligt svårgooglat nu, en eventuellt punkigare version av att knyta ett snöre runt fingret kan vi säga. Jag gillade hennes mässande på ett lågintensivt vis, lite som man kan gilla när igelkottar prasslar i buskagen eller doften av mat från en grannes köksventilation, kanske ingen känsla att stanna kvar i nödvändigtvis, men avgjort något som gör dagen lite lättare att bära.
     Först senare skulle jag nå den punkt att jag på riktigt förstod vilken kraft som kan finnas i ett kryss på en hand.

13

Bara genom att förstå och bejaka någots ändlighet kan vi finna styrkan att kämpa för något, menar Hägglund. Det gäller oavsett om det är en relation, tillståndet i världen, hälsa, framgång eller något annat man tycker är viktigt.
     När jag läste Vårt enda liv var jag som förtrollad av Hägglunds fullständigt självklara moraliska plattform, att det som jag försökte att efterleva utan att ha ord för det var så precis formulerat var en sådan befrielse. Naturligtvis är det ändligheten, vår egen och vart och ett omkring oss, som gör oss villiga att kämpa om det är viktigt. Men om jag då trodde att insikten förpliktigade var det svårt för mig att internera den.
     Samma sak gällde den mindfullness jag försökte praktisera för att hålla panikångesten stången. Det var inga problem att i min ensamhet försjunka i ett meditativt tillstånd där jag kunde bero. Däremot hade jag väldiga bekymmer att frammana minnet av övningarna när livet brände till.
     I stunder då det verkligen behövdes var det helt enkelt som bortblåst. Jag saknade ett minnesknep.

14

Senast jag sprang i skogen var det sommar och varmt, nu skiftar den i gult och brunt och jag har insett att mina löparskor inte håller tätt bland vattenpölar och lerstigar, men det spelar ingen roll för just nu gror en förkylning i min kropp och jag orkar knappt upp ur soffan. På teven har jag satt i gång Taskmaster och det känns märkligt ovant att inte vara deprimerad när jag ser det, nästan som om programmet är mindre roligt nu när det kontrasterar sämre mot mitt humör.
     Under de senaste fem åren har jag åkt med ett krampande barn till sjukhus (två gånger), lärt mig hur panikångestattacker känns, drabbats av post-covid som höll mig borta från jobbet i flera månader och upprepade gånger varit beredd att ta mitt liv. Jag skriver inte det här för att det är mest synd om mig, för det är det inte, utan för att jag ännu är vid liv och de facto sett alla dessa saker passera.

15

“This too shall pass.”
     “Även detta skall passera.”
     Eller “ska”.
     Eller “kommer”.
     Det är inte helt enkelt att översätta Björn Natthiko Lindeblads mantra. Det finns en obeveklighet i “skall” eller “ska” som för all del stämmer, men som jag upplever mer som en påminnelse om att detta inte bara kommer förändras utan att detta, vad detta nu är, kommer att ryckas ifrån mig. Jag föredrar “kommer”.
     Det får mig främst att känna att förgängligheten är ett faktum, men som ändå låter sig påverkas med de tankegångar som kommit till mig via Martin Hägglunds sekulära andlighet. Allt, bra som dåligt, kommer en dag att passera, för något bättre eller sämre eller annat. Det är viktigt att minnas när insättningssymptomen från medicinen tömmer mitt inre alltmedan signalerna i kroppen kalibreras om efter de nya förutsättningarna. Det är viktigt att minnas när förkylningen kommer eller barnen skriker. Det är viktigt att minnas också när det går bra att ingenting varar för evigt.
     Kämpa och lev.
     Kämpa och njut.

16

Både “Flower Thrower” på mitt ben och labyrinten på min arm har förlorat sin skärpa, inte som symboler men som tatueringar betraktat. Konturerna är suddigare, den svarta färgen har förlorat sin skärpa.
     “Den har ändå hållit bättre än vad jag trodde”, sa min tatuerare när han såg labyrinten igen efter alla dessa år (han hade utan tvekan sagt “ja” när jag frågat om han ville tatuera mig igen) när han förberedde sig för att göra i ordning mitt senaste motiv.
     “Tatueringar kommer väl för sjutton inte passera”, hör jag min ömma mor ordlöst gnissla.
     Förutom att två av mina barns teckningar skulle göras på mitt ben hade jag bestämt mig för att jag aldrig igen skulle glömma bort att allting kommer att passera och att det finns en styrka i att minnas det, att jag måste minnas det.
     “Det är så litet, och det kommer kanske att flyta ihop”, sa han när han måttade upp det lilla motivet på min hand. “Det är rörlig hud, det kommer nog inte hålla så länge, bara så du vet.”
     “Det gör inget”, svarade jag. “Det kommer ändå att vara ett kryss.”

17

“Även detta kommer passera.”
     Jag läser det på min vänsterhand varje dag. Flera gånger.
     Och i stunder av tvekan kommer jag alltid minnas det.

Mattias Timander, inläst av författaren själv, omslag formgett av Sara R. Acedo
4 h 27 min. Weyler 2024 (2024)

Att vid 26 års ålder kunna titulera sig ”ex-politiker” efter att ha varit Sveriges yngsta kommunfullmäktigeordförande är för all del imponerande, men än mer så är den oemotståndliga roman som Mattias Timander (f. 1998) har skrivit. Din vilja sitter i skogen handlar om en ung man i en by utanför Kiruna som på egen hand upptäcker litteraturen och genom den att världen nog, förmodligen, är större än vad han först trott.
     Den namnlösa berättaren är en lågmäld man, inte typiskt kärvt norrländskt precis, men ändå färgad av kylan och avstånden. Bara ett fåtal bor i byn, föräldrarna är borta men han hugger ved och hänger med pensionärerna som är kvar. I ett uthus upptäcker han att det finns böcker som han först läser och uppslukas av, sedan tänder vedspisen med. Men något är det som nu drar i honom, och han beger sig till storstan för att finna lyckan i ett rikt kulturliv, men finner i stället något annat, något både enklare och betydligt svårare att förstå sig på. En bymentalitet i vilken han bjuds in, men oklart på vilka grunder.
     Timander använder ett trivsamt dialektalt tilltal, komplett med fyllnads-som och nybildningar av ord som jag inte kan undgå att avundas. Det är lekfullt och kreativt och väldigt inbjudande, men samtidigt finns det en dubbelhet i det hela som går genom i princip alla delar av boken. Utan att idealisera någotdera beskriver han bylivet och storstan i dess komplexitet, något som är svårt att göra bra när dessa geografiska entiteter ställs mot varandra. Litteraturen och vardagen smälter samman, men bara nästan och kanske som allra minst de gånger någon i romanen försöker att göra det.
     Det är lätt att tycka om Din vilja sitter i skogen och den behagliga berättelsen man som läsare får följa med på. I bland är det nästan lite för lätt, men tycka om är ändå tycka om och det ska man inte ringakta.

Natacha Appanah, i översättning av Maria Björkman, omslag formgett av Leif Thollander
182 s. Elisabeth Grate bokförlag 2023
I original på franska Rien ne t’appartient (2021)

Den flerfaldigt prisbelönade författaren Natacha Appanah (f. 1973) föddes på Mauritius men är sedan drygt 25 år bofast och verksam i Frankrike. Romanen Ingenting tillhör dig, liksom några av hennes tidigare böcker, handlar om migrationen från önationen. Denna är även en fängslande berättelse om sorgens principer.
     Taras make är död. Något annat sätt kan man inte beskriva det på. Han är död och kvar är hon, ensam och utom sig av sorg. Det liv hon till slut lyckades ordna åt sig med maken Emmanuel faller i bitar och makens vuxna son Eli står bredvid och tittar på. Tränger sig på. Samtidigt finns där någonstans en annan flicka, en annan pojke och en annan rytm vilka Tara gjort sitt yttersta för att förtränga. Varför återuppstår de nu? För att alla vardagens skyddande barriärer plötsligt försvunnit.
     Den flicka som en gång fanns på en ö långt borta fick lov att lära sig vad konsekvenser är, hon älskade och levde, men fick gång på gång höra att ingenting tillhör henne och hon ska inte inbilla sig något. Det är en i det närmaste kvävande lärdom att bära.
     Appanah har ett rappt flöde i sin prosa, ett sätt att skriva som tar ett litet tag att komma in i med alla uteblivna skiljetecken och andra krumbukter, men som stundtals är väldigt effektfullt. Tyvärr upplever jag nästan att läsningen tar spjärn mot berättandet på ett ganska märkligt vis, som om texten inte alls riktigt vill bli läst. Det är en roman som kräver tid och lugn för att komma till sin fulla rätt. Och kanske är det åtminstone delvis därför jag inte riktigt kommer överens med den, för att jag allt som oftast kommer i otakt.

Jag var utespelare ganska länge. Men brorsan och kusinen som båda är äldre än jag stoppade mig i målet när de spelade landhockey eftersom ingen av dem ville stå där själva.

Och Norrena:

Min storebror Anders och jag spelade ofta landhockey och han övergav målvaktsrollen ganska snabbt när han insåg att det gjorde ont att få skott på vissa ställen på kroppen. När hans kompisar kom hem till oss och spelade var det inte mycket annat för mig att göra än att ställa mig i målet. Men jag gillade det!

Kanske var det av tvång, men jag ser det snarare som uppoffring eller empatisk förmåga, två egenskaper som jag tror gör en bra målvakt bättre. För att kunna spela en match någorlunda normalt behövs en målvakt och som målvakt är du inte bara den som kommer få mest blåmärken, du försämrar också dina odds att bli hjälte markant. Trots enastående fotbollsmålvakter genom historien är det bara sovjetiske Lev Yashin som tilldelats Ballon d’Or (1963). Ett särskilt pris instiftades i hans namn 2019 så att målvakterna åtminstone ska få vinna något.
     Som målvakt är det också viktigt att inte bara vara reaktionssnabb och lugn utan även att förutspå vad motståndare och medspelare ska göra. Det är klart att det går att träna och plugga, men till stor del är det också en fråga om att vara närvarande med sina sociala tentakler. Spelintelligensen för en målvakt är till stor del en fråga om empati, vill jag hävda. Kanske var det därför som den franska existentialisten Albert Camus spelade som målvakt, något han ska ha beskrivit så här: “Jag har min tid i Racing Universitaire Algerios att tacka för allt jag säkert vet om moral och människans plikt.”⁴
     På 1980-talet vaktade den tyske Volker Ippig målet i Hamburg St. Pauli, en klubb som jag tog till mig för dess sociala engagemang både kring fotbollen och i den enorma världen utanför. Få kan ha levt upp till det som Ippig, som skänkte bort merparten av sina inkomster⁵ till välgörande ändamål och reste runt i fattigare delen av världen för att hjälpa behövande när övriga laget hade försäsongsträning. “Udda”, benämner Petter Karlsson det, men jag antar att man får se det i ljuset av att de allra flesta är utespelare.
     Hysén skriver i samma förord: “Gemensamt för min barndoms målvakter var också att de inte var så intresserade av själva spelet.”
     När jag läser det tänker jag på finska hockeymålvakten Antero Nittymäki som i en match mellan hans Philadelphia Flyers och Pittsburgh Penguins den 14 oktober 2005 vid ställningen 5–4 till Flyers med 8 minuter kvar av matchen i ett okoncentrerat ögonblick direkt efter ett nedsläpp får se, eller kanske inte se, en puck skjuten från mittlinjen passera honom där han står i till synes andra tankar. Jag vet att jag led med honom när jag såg det och tänkte att det finns något obarmhärtigt i att målvakterna bär mask. Varken då eller när Nittymäki var en stor del av Finlands framgångar i OS-turneringen i Turin 2006 var det möjligt att riktigt dela smärtan eller glädjen med honom. Intresserad av spelet eller ej, det är ingen som föds till målvakt och det temperament som många av dem hålls med tror jag kan bero på distansen till övriga laget, och i hockeymålvakternas fall, masken.
     Samtidigt är jag inte särskilt förtjust i det hetlevrade, det är inte därför jag intresserar mig för sport, inte alls. Tvärtom är det kanske i sådana ögonblick jag är som mest fjärmad.
     I stället fascineras jag av en sådan målvakt som tyska fotbollsmålvakten Manuel Neuer. Genom honom omdefinierades positionen till att vara en större del av spelet, inte bara en bollstoppare utan en elfte utespelare och potentiell spelfördelare, en uppgift man inte tar på sig om man är ointresserad av spelet och som man inte bemästrar om man inte har en djupare förståelse. Man måste inte bara täppa igen alla luckor, man måste också skarpsynt blotta de utrymmen som motståndarna lämnar, ja, för att inte säga som hela spelet lämnar. Lite likadant som de ishockeymålvakter som vill och vågar slå långpassningar eller skjuta mot tomma mål.
     Och det är varken lättja eller ointresse, skulle jag säga.
     Å andra sidan är det kanske mest en bonus för en målvakts uppgift är i någon mån destruktiv. Om mål är definitionen av kul och framgång i dessa sammanhang är målvakten satt på plan för att hindra kulet från att ske. Somliga bemästrar detta till fullo. Ta till exempel den positionssäkre slovenen Jan Oblak som i tio års tid lett Atletico Madrid till såväl ligavinst som finalvinst i Europa League och andraplats i Champions League. Jag gillar Oblak också (förstås), men med spänst och förmåga att läsa spelet är det inte bara så att han räddar bollar, han ser även till att målchanserna blir mycket färre. Han tar bollen eller intar rätt plats först, sedan återstår liksom den enkla biten. Eller så ter det sig åtminstone för åskådaren. Fast jag sitter där och tindrar över ytterligare ett spänstigt och välavvägt upphopp.
     OS i Turin 2006 bjöd för svensk del på två rafflande ishockeyturneringar. Första semifinalen i damturneringen spelades den 17 februari mellan Sverige och USA, en match där man av erfarenhet kunde räkna med nederlag. Och mycket riktigt, med drygt en period spelad ledde USA med 2–0 och allt var som det skulle, trodde kanske alla utom Erika Holst. Inom loppet av tre minuter hade hon reducerad och kvitterat och matchen gick till förlängning och straffar. I Sveriges mål stod med mig jämnåriga Kim Martin som dittills i matchen räddat 37 skott. När amerikanska Angela Ruggiero skulle slå sin straff gick Martin för tidigt, räddade visserligen, men straffen fick slås om. Någon med sämre nerver hade kanske darrat, men Martin spikade igen helt och hållet i straffläggningen, och platsen i finalen var ett faktum.
     Nio dagar senare stod ett stjärnspäckat “sista natten med gänget”-betonat svenskt lag på rinken för att möta ett piggt finskt lag som på sju matcher bara släppt in fem mål. Sverige, å andra sidan, hade inlett knackigt, visserligen besegrat Kazakhstan och Lettland, men förlorat stort mot Ryssland och i vad som eventuellt varit en läggmatch förlorat mot Slovakien med 0–3 och därmed få möta Schweiz i stället för Kanada i slutspelet. Fanns det något att hämta för Mats Sundin, Peter Forsberg, Nicklas Lidström, Daniel Alfredsson, Henrik Lundqvist och de andra giganterna?
     Jo då, det var en jämn match där det efter två perioder stod 2–2, 20–17 i skott och 5–6 i utvisningsminuter, men bara 10 sekunder in i tredje perioden skickade Lidström in ett riktigt raketskott vid Nittymäkis bortre stolpe. Det var starten på en rejäl satsning från Finland, men Lundqvist stod för en enorm insats, men med 27 sekunder kvar såg det ut som att Olli Jokinen med mer eller mindre öppet mål skulle förstöra festen. Med 26 sekunder kvar hade Lundqvist kastat sig och på något sätt, i vad som kommit att bli en nästan lika klassisk räddning som de Thomas Ravelli och Tommy Salo stått för 12 år tidigare, lyckats täcka skottet med långsidan av stöten. Ett mäktigt ögonblick för en målvaktsvurmare som mig, och med en skyhög puls fick jag se ytterligare en målvakt bli hjälte, mot alla odds.
     Petter Karlsson skriver, apropå Camus:

Vi drömmer alla om den stora ligatiteln, men inser att bara ett enda lag kan kamma hem den. Och erövrar vi trots allt den där bucklan till sist, så dröjer det bara några månader innan serien börjar på nytt och vi är alla tillbaka på noll poäng. Ett sisyfosjobb …

Det gäller inte minst målvakterna, som inte bara räknar ner till slutet av säsongen, utan kanske snarare till nästa insläppta mål, sekund för sekund som tickar upp utan incident till dess att ett mål släpps in och räknaren börjar om på noll. Glenn Hysén beskriver det så här, och här tror jag att han är något på spåren, trots allt:

Jag har till exempel aldrig träffat en toppmålvakt som gått och grämt sig över ett misstag. Oavsett om de har gjort världens dundertabbe, låter de den aldrig ligga och skava i hjärnan. De bara ruskar på sig, plockar ut bollen ur nätmaskorna och lirar vidare. Det är ruskigt imponerande.
     Ute på plan kan man alltid komma undan med en eller annan miss, men i målet blir man ohjälpligt avslöjad. Det krävs ett sjuhelsikes självförtroende för att överleva där mellan stolparna. Man blir ingen världsmålvakt om man inte själv är övertygad om att man ska bli en världsmålvakt, det är jag säker på.

Och kanske är det här någonstans målvaktsdrömmen brast för mig, som allt som länge hade svart bälte i att gräma mig och som saknade alla former av självförtroende. Mot imaginära motståndare i korridoren i barndomshemmet stoppade jag alla puckar men mot riktiga människor vägde varje missräkning alltför tungt. Förlusterna, misstagen och de insläppta målen var inget jag kunde skaka av mig. Kanske är det också därför jag inte längre sörjer sportsliga förluster med någon större inlevelse. Jag behöver inte bära mask och kan glädja mig över andras framgångar, i synnerhet om det är målvakternas:
     “Pucken låg bara perfekt där på isen, och jag försökte bara skjuta så hårt jag kunde”, kommenterade Filip Gustavsson sitt mål efter att ha nypt pucken i plockhandsken och sedan släppt den på isen för att undvika ny tekning i egen zon och i stället fick gratuleras av hela laget för sin ovanliga bedrift.