Min uppfattning av Kawabatas böcker är ganska känslomässig – jag brukar tycka om böcker som jag inte riktigt förstår. Att försöka tränga in i ett främmande sammanhang. Och är påverkad av att jag kom till Japan flera gånger – jag har varit i Kamakura, det är en förtjusande, gammaldags småstad (efter Japanska mått), sett hotellet där Kawabata tog sitt liv.

Det finns så många sätt att läsa en bok – ibland är det stimulerande att sätta sig in i kontexten, ibland vill man ha sin egen upplevelse ostörd.

Jag tänkte jag skulle spara den här recensionen tills du börjat fundera på honom, för jag läste boken i somras. ;-)

Min okunskap för det förstås lite knepigt att förstå de kontextuella förutsättningarna, och kanske borde jag läst in mig lite innan (eller så borde jag det inte, det är lite olika efter hur man väljer att ta sig an litteratur och vad man tycker är viktigt). Jag är dock inte säker på att jag hade uppskattat Tusen tranor mer med ytterligare en dimension. Är tematiken liknande i Snöns rike kanske jag kan se spåren av det då?

Ska bli spännande att se vad du skriver om Yasunari Kawabata, för han intresserar mig fortfarande även om jag tycker att Tusen tranor var ett kliv bakåt från Kyoto….

Jag läste dem under en tid då jag ofta besökte Japan pga att jag arbetade som sjöman. Det var på 80-talet innan moderna japanska kulturyttringar började synas i Europa. Jag förstod inte vad jag såg – velle försöka förstå. Kawabata var i stort sett den ende japanske författare som fanns tillgänglig på svenska.

Han skriver om 50-tals-Japan. Den tid då Japanerna på allvar var tvungna att orientera sig i världen på ett nytt sätt. Många upplevde att den traditionella kulturen var döende. Just ”Tusen tranor” handlar delvis om det. Kikuji har svårt att bryta sig loss från faderns värld. – Jag får skriva vidare i min egen blogg. – Jag tyckte mycket om Kawabatas böcker när jag läste dem men vet inte om jag skulle tycka detsamma idag.