Vigeland och hans avtal

Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.

vigeland1

Det här var tänkt att bli en längre artikel om konstnärers förutsättningar, men det blev inte så nu. Om intresset visar sig vara högt kanske det blir det ändå, framöver.

”Og så skjer det eventyr i 1921 at Gustav Vigeland setter sitt navn under verdens merkligste kunstnerkontrakt”, skriver Ragna Stang (1909–1978) i Gustav Vigeland: skulpturparken på Frogner (1971). Det avtal som den norske skulptören Gustav Vigeland (1869–1943) slöt med Oslo stad framstår som en dröm för vilken kreativ människa som helst. Arne Durban (1912–1993) återger det på följande sätt i sin biografi Gustav Vigeland (1945):

Jag erklærer herved, at jeg er villig til at skjænke till Kristiania Kommune [vilket skulle bli Oslo stad. förf. anm.] originalmodeller, studier og skisser til alle mine arbeider, som jag har utført og kommer til at utføre samt alle arbeider i marmor eller anden sten, bronce, træ o. s. v. som befinder sig i og utenfor atelieret ved min død — mot at der blir reist en passende bygning, hvor jeg kan utføre fontæneskulpturen og hvor samtlige arbeider som en hel og udelelig samling kan faa plads for fremtiden.

I korta ordalag skänker Gustav Vigeland hela sin tidigare och kommande produktion till Oslo stad mot att han får en ateljé under sin livstid och ett museum efter sin död.

När jag läste om det här första gången på Vigelandsmuseet i Oslo, efter att ha strosat runt i Frognerparken och njutit av de vackra och uttrycksfulla art nouveau-skulpturerna, var det så att jag satte i halsen. Det er ikke muligt! för att citera en väldigt entusiastisk norrman. Som skapande människa framstår det som drömmen, att någon — mecenat eller organisation spelar egentligen inte så stor roll — litar på ens skapande så till den milda grad att de ger en trygghet och fritt spelrum att bara rocka loss.
     Men ta en anställning då! tänker kanske någon, och missar förstås poängen helt. Vigeland var visserligen ingen gröngöling, tvärtom, han hade varit verksam skulptör i trettio år signaturen fästes på pappret, men på sin resa från mytiska motiv, via naturalistiska byster till gigantiska monument tycks han i allt ha följt sin egen väg. Inte heller avtalet tyder på några förbehåll om att Vigeland måste uppfylla några särskilda kriterier om motiv, mening eller produktion för att avtalet ska gälla.
     Kreativa människor i anställning jobbar i regel för ett annat mål: arbetsköparens väl eller profit oftast. Någon frihet i egentlig mening finns inte i ett sådant förhållande. Samtidigt lär ju Oslo stad ha varit fullt medvetna om vad de fick för pengarna. Det i sig är inget problem, nyckeln ligger i tilliten till konstnärens förmåga.
     Som skrivande person funderar jag på vad det skulle innebära för mig. Givet att trygghet och arbetsro var säkrat vet jag precis vad mina tio nästa längre texter skulle vara, om än inte i vilken ordning jag skulle göra dem. Takten skulle öka naturligtvis (för det är trots allt väldigt nära noll nu), men det skulle inte vara något Stephen King- eller Joyce Carol Oates-tempo med flera böcker årligen. Jag skulle koncentrera mig på skrivandet på ett annat sätt än vad jag har möjlighet till nu. Jag skulle ha tid på mig att göra det bra.
     Vad skulle jag behöva i utbyte? Det grundläggande är tämligen tydligt: blygsamt betalt och en trivsam plats att bedriva mitt arbete på. Sedan blir det knepigare. Något museum är knappast relevant, däremot en plattform att publicera texterna i/på samt någon försäkrad om att de ska finnas tillgängliga inom överskådlig framtid. Inga omöjliga krav direkt, särskilt inte i digitala tider, men likväl ett stort steg att ta.
     För det handlar ju inte om det normala förhållandet mellan författare och förlag heller. Inte ens om det är rejält med pengar det rör sig om, fungerar det om författaren först får betalt efter leverans.
     I och med att konstnärer och författare i någon mån förlorar kontrollen över sina verk redan så snart de beskådas ser jag egentligen inget behov av att detaljstyra särskilt mycket. Att förvalta är inte den roliga biten, dessutom är det nog svårt att med framgång lyfta sig själv i håret på det sätt som krävs. Mot tryggheten skulle jag gärna byta de ekonomiska rättigheterna och kontrollen över det jag skapar.
     Tror jag.
     Tydligen var avtalet inte helt en skänk från ovan för Gustav Vigeland. Oslo stad rev Vigelands hem och ateljé för att bygga ett bibliotek. Det följdes av en långvarig dispyt där avtalet av allt att döma var en kompromiss från båda sidor för att relationen skulle kunna fortsätta. Hur det påverkade Vigelands arbete är svårt att säga, men både hans eftermäle och Oslo tycks ha gynnats av det när allt kommer omkring.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!