Vem ska trösta knyttet?

Originaltitel: Vem ska trösta Knyttet?
Författare: Tove Jansson
Utgivningsår: 1960
Tryckår: 1991
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 28
Förlag: Alla barns bokklubb (Norstedts förlag)
ISBN: 91-7904-180-9

Det är svårt att göra en bok som Vem ska trösta knyttet? rättvisa. Det är en barnboksklassiker från den sannolikt bästa barnboksförfattaren någonsin (Dr Seuss och Lennart Hellsing ligger i närheten) och jag har en väldigt nostalgisk, skimrande bild – en bild som petar upp Vem ska trösta Knyttet? på en piedestal och låter den stå där för allas beundran. Men visst är det så – när knyttet på rim ger sig ut från sitt mörka bo för att han är rädd och ensam, då rycks man med och tänker ”jag vill trösta dig, Knyttet – kom, bara kom hit”.

Sedan jag återigen läste Vem ska trösta knyttet? efter ett alltför långt uppehåll blev jag hänförd av det jag trodde var något annat än mitt minne av boken. Jag försökte vara så objektiv jag kunde första gången jag läste, andra gången, tredje, fjärde, femtesjättesjundeåttonde… Varje gång var jag snudd på mållös över hur bra den var. Tove Janssons språkbehandling visste jag ju var fantastisk, hör bara på följande:

Då flög en vind från havet in med lockande musik,
en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik,
nån kappsäck har han aldrig haft och aldrig trånga skor,
han vandrar på den gröna äng där inga sorger bor.

Eller:

Och knyttet sa: förlåt en resenär
som undrar om ett skrutt har varit här?
Det har hon visst, sa dronten glatt, ett skrutt med trassligt hår
blev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår,
men vart on sprang och vart hon finns och var hon sist blev sedd
det vete mårran, men jag tror att hon var gräsligt rädd,
och vem som tröstar henne det är mera än jag vet
för jag är på semester och nu vill jag lägga nät.

Det står svart på vitt, allt det fantastiska som gör Tove Jansson så stor inom litteraturen. Nu kanske jag drar stora växlar när jag låter Vem ska trösta knyttet? symbolisera ett helt författarskap, men faktum är att jag tycker att den är så bra att det faktiskt är rimligt att göra så. Jag lovar att när jag får barn ska jag överdosera det med Tove Jansson och inte minst Vem ska trösta knyttet?. Inte nödvändigtvis för barnets skull, snarare för min…

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

6 Comments

  1. Fler favoriter: ”Vad kommer sen?” med de roliga hålen i sidorna, som skapar en förtrollad stämning som förstås av en 3-åring och( litet senare kanske) ”Det osynliga barnet” som är så trösterik. Och för tonåringen ”Pappan och havet”! Och för oss vuxna – allihop!
    (En liten reservation för muminmamman – en förebild svår att leva upp till som heltidsarbetande yrkeskvinna)

  2. Vem ska trösta knyttet? är verkligen bra, men den är inte min favorit av Muminsagorna – snarare är då det en jag fullkomligt glömt bort titeln på, men den finns i samma bok som den katastrofrädda filifjonkan (som också är en favorit). Snusmumriken som försöker spela en vårmelodi och blir störd av ett litet knytt (som jag inte heller minns namnet på, även om jag läste den för bara två år sedan), men sedan inte kan fånga melodin när knyttet är borta…

    Jag läste inte Tove Jansson som barn däremot, utan såg bara på animen (och älskade den med) på TV. Allt mitt Jansson-läsande har varit från högstadiet och uppåt, lite på grund av den oläsliga skrivstilen vissa av bilderböckerna var skriven med (jag grät en skvätt när jag var åtta och inte förstod muminsagorna plus fick ont i ögonen due to lack of glasögon. Jag var ett fånigt barn) men också på grund av att det bara aldrig slog mig att hon gjort annat än tv-serien och bilderböckerna.
    jag blev mäkta förvånad över att hon var läsvärd även i vuxen ålder – kanske till och med -mer- än när man var liten. Nu är jag verkligen imponerad, och läser ändå knappt något avhenne :( Det får bli ändring på det någon gång, hoppas jag.

    1. Den du tänker på är Det osynliga barnet vilken också är bra, men störs av det som är problemet med de allra flesta novellsamlingarna, den är på tok för ojämn. Några av historierna är jättebra, andra inte alls. Därför har jag svårt att ha den som favorit.

      Av de längre böckerna gillar jag Pappan och havet skarpt. Sent i november har jag läst och den kommer snart en recension på. Tyvärr sträcker sig inte mitt muminläsande längre än så. Än.

    2. Det var så den hette ja… jag gillade aldrig titelhistorien, kanske därför jag inte kom ihåg den. Tack för påminnelsen. Favoriten jag nämnde var inte boken utan den korta historien med Snusmumriken.

      Pappan och havet tror jag inte att jag läst helt och fullt, men den står definitivt uppskriven på listan över saker jag tänker läsa.

Lämna ett svar till LustigkulleAvbryt svar