Originaltitel: Time Bandits
Regissör: Terry Gilliam
Manus: Terry Gilliam och Michael Palin
Språk: Engelska
År: 1981
En film av Terry Gilliam med en klase dvärgar och massor med tidsresor kan aldrig gå fel. Seriöst.
En pojke (Craig Warnock) råkar, under en av sina sömnlösa nätter, haka på ett gäng med dvärgar. Dvärgarna är tjuvar och reser i tiden för att hitta sina offer. De är dock inte sådär ohyggligt bra på det de gör och det slutar med att de får rädda världen från ondskan i alla enkelhet.
Handlingen är förstås inte så enkel, det är ju trots allt den knepige gamle liraren Terry Gilliam vi pratar om. Bland figurerna pojken och dvärgarna stöter på finns Napoleon (Ian Holm), Robin Hood (John Cleese), Kung Agamemnon (Sean Connery) och odjuret Winston (Peter Vaughan). Hur i hela fridens namn de lyckas få plats i den här rullen är på tok för knepigt att reda ut. Vi kan ju låtsas att det inte är surrealistiskt.
Fast vi får låtsas utav bara den, för säga vad man vill om Terry Gilliam, men han kan klämma in surrealism. Här precis som i hans andra filmer görs det bra, både själva knasigheterna och pusslandet för att få det snudd på vettigt. Terry Gilliam är surrealismens mästare och han visar det även här.
Det är en diger skara kända namn som dyker upp i den här filmen och alla gör det de brukar. Inga underverk men acceptabelt. Speciellt häftigt tycker jag, som Baldur’s Gate-fan, det är att Evil Genious spelas av David Warner, mannen som gav sin röst åt ärkeskurken Jon Irenicus från Baldur’s Gate II. Han var oväntat bra, och snudd på perfekt för sin roll.
Men filmen är, oavsett hur man tolkar lovorden här ovanför, inte perfekt. Det brister och det känns som en tidig film.
Jag har blivit bortskämd med Terry Gilliams senare mästerverk, dock är det här ingen dålig film. Idéerna och tankarna finns och man känner att något stort är på gång, men det sparkas inte igång.
Fast filmen är klart sevärd, speciellt om man gillar surrealism i allmänhet och Terry Gilliam och Monty Python-gänget i synnerhet.