Originaltitel: Tideland
Regissör: Terry Gilliam
Manus: Tony Grisoni, Terry Gilliam och Mitch Cullin
Språk: Engelska
Land: Kanada och Storbritannien
Svensk premiär: 9 mars 2007
Längd: 120 minuter
Jeliza-Rose (Jodelle Ferland) är dotter till en påtänd rockstjärna (Jeff Bridges) och dennes minst lika påtända fru (Jennifer Tilly). När den senare dör av en överdos får pappan för sig att han och Jeliza-Rose ska rymma till sin mammas hus på prärien. Väl framme dör även han av en överdos och Jeliza-Rose blir ensam med sina dockhuvuden och sin fantasi som på gränsen till vanvett får henne att fortsätta pyssla med sitt eget. Lyckligtvis – det kan diskuteras i och för sig – träffar hon Dell (Janet McTeer) och hennes efterblivne bror Dickens (Brendan Fletcher) som gör Jeliza-Rose sällskap på sitt egna lilla vis.
Handlingen kretsar runt Jeliza-Roses förmåga att klara sig trots att båda hennes föräldrar dött – när pappan dör tror hon att han bara är i knarkrus som det brukar vara – och hennes fantasi som ständigt håller henne sällskap och gör livet mindre ensamt. Livet blir lite av en lek för henne, åtminstone till en början. Historien är kanske inte den starkaste man sett, men idén är åtminstone rätt skön och framförallt lämnar den utrymme för en av de häftigaste skådespelarprestationerna jag någonsin sett. Jodelle Ferland var 11 år när filmen hade premiär i USA (2005) och hon äger den är filmen. Hennes insats är så fantastisk att hon kan dominera, styra och ställa i nära två timmar i stort sett på egen hand. Det är helt otroligt.
Terry Gilliam är dessutom en fantastisk regissör (har jag sagt det tidigare, månne?) och hans förmåga visar sig tydligt här. Å ena sidan är han grymt säker på vad han gör med kameran och han får i vanlig ordning till de skeva perspektiv som mer eller mindre kännetecknar honom. Å andra sidan är kulisser och specialeffekter (i vanlig ordning) oerhört stämningsfulla och med exakt rätt mängd överdrift för att det ska fungera och vara trovärdigt. Med en större budget skulle han kunnat göra (fler) underverk.
Tideland är dock en något svår film. Det händer inte särskilt mycket och den är både varm och enormt psykiskt påfrestande, det är ingen gullig saga vi får se utan stundtals är den riktigt otäck. Jag är inte säker på att det är en film för alla, men har man gillat Terry Gilliams tidigare filmer är det mycket möjligt att man kan tänkas uppskatta den här.