I regi av Carol Reed, med manus av Graham Greene
104 minuter. 1949
Det var länge sedan nu, men jag har läst några böcker av Graham Greene (1904—1991), bland annat Our Man in Havana (1958) och Doctor Fischer of Geneva or The Bomb Party (1980), och vad jag minns var ett språk och en litterär stil som enklast beskrivs som fulländat. Orden letade sig ur pärmarna och bildade något helt eget. Det är inte självklart att detta går att översätta i ett annat medium, exempelvis en film. Mina förhoppningar var ändå höga på The Third Man (sv: Den tredje mannen).
Novelisten Holly Martins reser till det hårt krigsdrabbade Wien för att möta upp sin gamle vän Harry Lime, men hinner knappt ställa ner väskan innan han får reda på att denne nyligen dött, påkörd av en bil alldeles utanför på gatan. Som en sann författare börjar han nysta i de oklara omständigheterna. Dog han direkt eller levde han en stund efter olyckan? Var det två eller tre män som tog hand om honom? Var det ens en olycka?
Militärpolisen är inte särskilt imponerad över Holly och erbjuder honom att flyga hem igen, men mysteriet, och för all del även Harry Limes flickvän Anna Schmidt, håller honom kvar och igång.
I The Third Man möts noir-genrens hårdkokthet och humor på ett sömlöst vis. Tempot är högt och turerna många. Och jag tror att filmen skulle vinna på att man inte känner till ungefär vad som ska hända, vilket kan vara svårt med klassiker, även om det fungerade för mig ändå. Greenes säregna stil når ut genom bildrutorna och det var flera gånger jag högt konstaterade ”Så Graham Greeneskt!” på ett sätt som jag annars bara gjort när jag sett The Handmaid’s Tale (2017—) och Alias Grace (2017) fast då var det ”Så Margaret Atwoodskt!”
The Third Man har stått emot tidens tand. Joseph Cotten, Alida Valli och i synnerhet Trevor Howard som polisen Calloway är mycket bra och en bidragande orsakt till att den fortfarande är sevärd och bra mycket intressantare än många thrillers av modernt snitt.