• Tiotusen fotspår och andra dikter av Ko Un
• Autobiography of red av Anne Carson (den är visserligen lite svår att genrebestämma)
• Dikter av Harry Martinson
• Dan Anderssons samlade dikter av Dan Andersson
• Samlade dikter 1954-1996 av Tomas Tranströmer
• Samlade dikter av Gunnar Ekelöf
• Samt Ett bloss för Bodil Malmsten av Bodil Malmsten förstås, T.S. Eliots The Waste Land, Prufrock and other poems och Nelly Sachs Dikter…
• …Och Katarina Frostensons Karkas som jag ännu inte läst klart.

Min personliga uppfattning om den poesi jag läst har varit minst sagt varierande och kan delas in i fyra kategorier: 1. Tiotusen fotspår och andra dikter och Autobiography of red har jag verkligen tyckt om, 2. Dan Anderssons diktning känns mig mycket främmande och jag får inte ut något av hans landsbygdsromantik (eller vad man nu vill kalla det) och måste jag ge ett omdöme tycker jag det är rätt dåligt, 3. Nelly Sachs och Harry Martinson skriver väldigt trivsamma dikter som jag tycker om och ser det vackra i utan att för den sakens skull lämna några djupare avtryck, samt 4. T.S. Eliot och Katarina Frostenson skriver en poesi som jag till mångt och mycket skulle kunna uppskatta, om jag trodde mig förstå ens ett my av det de skriver.

Det är den fjärde kategorin som vållar mig mest problem – förstås. Jag vill bilda min inom poesin och jag vill egentligen inte exkludera någon eller något i min jakt på den bildningen. Men när jag läser saker jag inte kan förstå har jag inte bara svårt att ta till mig det, jag har dessutom svårt att värdera och diskutera det. I och med att jag kommer recensera nämnda verk kommer ni tydligare få en bild över hur jag ständigt kommer misslyckas. Visst, det handlar om vana, om övning, och när jag läst tusen konstiga diktsamlingar kanske jag har mer på fötterna, men tyvärr är jag tveksam. Varför? Jag känner inte minsta progression i min läsning mellan de dikter jag läst, snarare tar jag för varje dikt ett steg närmare att dra likhetstecken mellan konstigt och dåligt – något jag absolut och under inga omständigheter vill göra.

Jag kan förstås börja läsa handböcker i poesiläsning, läsa andras uppsatser och texter om författare och verk, men det är inte så jag vill läsa poesi. Eller romaner för den delen. Jag vill inte vara beroende av andras läsning för att förstå (vilket inte riktigt är fallet när det gäller Eliot, där det är min egen bristande bildning som gör poesin svårgenomtränglig) utan kunna bilda mig en uppfattning och värdera en dikt utan annan part. Sen blir förståelsen säkerligen mycket, mycket bättre av att diskutera poesin, men i de här fallen kan jag inte ens diskutera.

Jag inbillar mig att jag inte är särskilt trögtänkt (vilket förstås kan vara en felaktig uppfattning) så jag borde på ett intellektuellt plan kunna begripa, och det gör det hela än mer frustrerande. Vad är det som gör att jag, trots närläsning och omläsning, inte kommer åt annat än textens ytliga egenskaper? Är det bara jag som har de här problemen (man kan antingen lyckas förstå eller strunta i att förstå, och då räknas det inte som ett problem)?

Jag kommer fortsätta läsa poesi, men blir det ingen förändring, finner jag ingen bot, kommer jag sannolikt att tröttna och det vore katastrofalt.

Vi hade samlats i den stora salen för att se hur råttorna våldsamt åt upp stackars Theodor som fallit offer för lungpesten den natten. Förväntansfullt. Någonstans hoppades vi ändå att råttkungen skulle låta oss kvarvarande leva. Vi visste redan innan att råttkungen var vred på oss, men vi hoppades kunna blidka honom med vår gåva trots att ögonen buktade ut ur ögonhålorna som körsbär på bakelser – råttorna var immuna mot lungpesten för, som det ryktades, så länge råttkungen levde levde alla andra råttor. Deras sinnen sitter ihop.

Råttorna styrde sedan skapelsen de områden vi råkade inkräkta på en dag så långt borta att vi inte minns den (här har tiden nästan stannat). Allt sedan dess har råttkungen krävt offer, vi skulle betala tribut i blod. Han gjorde tidigt klart för oss att det för hans del inte spelade någon roll om det var frivilligt eller inte och det var efter den principen som vi, om ingen självdött under natten, beslöt oss för att dra lott om vem som skulle få den tvivelaktiga äran att rädda oss andra ytterligare en dag. Om vi varit några tusen när vi kom hit har vi sakta decimerats och idag är vi bara fjorton kvar. Nu är det bara jag, Jesper, Fanny, Alex (egentligen Alexandra), hon med fräknarna som ingen kommer ihåg namnet på, Daniella, Paulo, Thomas med H och Tomas utan, Armin, Emilie, Kristoffer, Kim och Theodor. Tretton förresten, Theodor var ju näst på tur. Till en början var det förstås ingen mening att lära sig några namn, men nu när vi inte är så många kvar kan jag inte låta bli hur gärna jag än hade velat. Allting blir personligare med ett namn.

När råttorna till slut slukat Theodor – ben och hår, alltihop – visade sig råttkungen för oss. Han var stor som en fullvuxen människa, men mycket fetare förstås, pälsen var flottig, hans gula tänder fulla av hack och på huvudet hade han en tillklippt pilsnerkorvburk som såg ut precis som en krona. Han kliade sig förnöjt på magen och hade råttor kunnat le är jag säger på att han hade gjort det. Vi bugade alltid i hans närvaro. Jag vet inte varför, jag kan inte påminna mig att han någonsin beordrat oss att göra det. Det kanske kändes naturligt att buga inför en kung. Han sade att han hade ett god och en dålig nyhet (för oss). Den goda var att det vankades festligheter – råttornas bal. Den dåliga var att vi som var kvar var huvudrätten. Vårt rättvisa lotteri skulle ersättas av något ännu rättvisare. Jag kan tänka mig att de flesta av oss inte höll med råttkungen i det. Han vände oss ryggen och lämnade oss med en känsla av yttersta vanmakt.

Helt utan hopp fanns det inte annat att göra än att vänta. Våra tidigare försök att trotsa råttkungen hade slutat i stora förluster för vår del. Den här gången var vi färre än tidigare. Jag vet inte hur han gjorde, men Johannes den blinde som lutad mot en käpp stapplade in i vår sal dagen efter, strax före vår säkra död, lyckades ingjuta hopp i oss. Hans ankomst berörde ingen, vi visste inte var han kom ifrån (vi visste inte var vi kom ifrån) och han såg inte mycket ut för världen: vitklädd, ögonen såg ut att vara på väg ut ur huvudet på honom. Allt han sade var att råttkungens vidriga rykte var vida spritt och att han, Johannes den store (som vi omedelbart döpte om till Johannes den blinde), skulle stoppa honom. Ingen av oss lät sig inspireras, men de flesta lät ett uns av hopp fylla deras själar.

Vi samlades som vanligt i den stora salen, alla inställda på att dö: livrädda, för alla hade vi sedan Johannes dök upp något att förlora. Johannes stod framför oss, lutad mot sin käpp. Han såg svagare ut, de blinda ögonen såg mer plågade ut än någonsin, men han skulle inte ge upp. När råttkungen till slut gjorde entré sänkte sig en spöklik tystnad i rummet. Han såg på Johannes, skrockade när Johannes påstod att hans dagar som råttkung var räknade. Sakta – förmodligen så snabbt som han korta ben tillät när han stod på bakbenen – gick kungen framåt. Plötsligt öppnades himlen (taket?) över oss och ett skarpt ljus sken ner, rakt på Johannes. Råttkungens ovana ögon bländades av det starka ljuset, Johannes, å sin sida, såg ut att få sin syn tillbaka. Ur ärmen drog han fram en kniv vilken han utan svårighet tryckte in mellan ögonen på råttkungen, som förmodligen inte hann förstå vad som var på väg att hända förrän mörkret återigen sänktes över honom och det var för sent. De andra råttorna flydde för sina liv och ljuset försvann återigen när brunnslocket högt därovan lades på igen av några vägarbetare. Johannes var till bristningsgränsen utmattad, men han sade en sak innan han lade sig ned för att sova fyra dygn i sträck: ”Nu styrs kloakerna av barn som ingen ber för.” Och vi barn ville ha hämnd.

Originaltitel: Samlade dikter
Författare: Gunnar Ekelöf
Utgivningsår: 2007
Tryckår: 2007
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 632
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN: 978-91-0-011631-6

Att samla, sammanfatta och bedöma ett helt författarskap är inte särskilt enkelt, speciellt inte när man är en ovan diktläsare som jag (vilket jag håller på att ändra på!). Än svårare blir det när det är en så märklig diktare som Gunnar Ekelöf som jag finner svår att rama in. I en stund kan han vara i närheten av surrealismen, för att i nästa stund närma sig imagism och expressionism. Och det är klart att det är så när man haft ett aktivt författande i nära 40 år.

Framförallt gillar jag hans tidiga karriär och hans sista år bäst. I sent på jorden märker man en tydlig experimentlusta. Samlingen är skriven helt utan versaler och med utsvävande och mycket okonventionell typografi. Han leker med framställningen och utseendet på dikterna, ger diktens omgivning uppmärksamhet och banar väg för den mer originella modernistiska diktningen (utan att för den sakens skull tumma på dikten i sig). Idag kan greppet te sig något pretentiöst (text är väl åndå text, eller?) man jag roas och förundras av det trots att det gått snart 80 år sedan den skrevs.

Av de senare samlingarna tycker jag den orientalistiska Dīwān-trilogin (Dīwān, Sagan om Fatumeh och Vägvisare till underjorden) som i större mån än de andra är en sammanhängande samling, som förmodligen skulle kunna kallas versepos (även om epiken inte är så framträdande). Där märks tydligt hans intresse för orienten och där märks framförallt att han gått en lång väg från sitt tidiga diktande. Överlag är det främst fristående dikter i Samlade dikter, med Dīwān-trilogin som lysande undantag.

Mindre bra måste jag ändå säga att En Mölna-elegi från 1960 är. Den känns, utan större vetskap om bakgrunden, som en mellanperiod mellan det tidiga och det sena diktandet i Ekelöfs karriär. Visserligen ser jag vad han försöker åstadkomma i samlingen, ett genremässig och språklig experiment som ska tänja på gränserna, men trots det ärorika målet blir det nästan lite för konstigt och som läsare blir man aldrig riktigt inbjuden i det sammanhang Gunnar Ekelöf vill skapa med samlingen.

Å andra sidan bygger ju mycket av Gunnar Ekelöfs diktande på det utanförskap han skapat åt sig och det genomsyrar poesin till fullo. Det är inte meningen att man ska förstå vad han gör och varför, antingen gör man det av sig själv eller så gör man det inte – det finns inget däremellan. Det kan förstås skapa en viss frustration om man läser och vill förstå.

Allt är inte fantastiskt i denna 632 sidor tjocka samling, men en del är det definitivt. En del är godkänd, och få är direkt dåliga. Det är väl så det blir när man försöker samla ett helt författarskap mellan pärmarna och jag tror att samlingen är värd att skaffa och läsa för de fantastiska och godkända bitarna. Framförallt tror jag att det finns något för alla i den.

1. Vilken bok läste du senast?
Senast färdiglästa bok måste vara Through the Looking Glass av Lewis Carroll.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Just nu läser jag Kärlek i kolerans tid av Gabriel García Márquez, Samlade dikter av Gunnar Ekelöf och Rocky 10 år av Martin Kellerman. Vad som blir efter Kärlek i kolerans tid vet jag inte, det bestämmer jag nog när det blir aktuellt.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Manliga, men jag lägger inte särskilt stor vikt på kön när jag väljer böcker eller författare.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv?
Jag kollar alltid hur många sidor det är och tänker precis sådär. Det känns, av någon anledning, lättare att läsa då. Dumma självbedrägerier, antar jag.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Alla möjliga anledningar. Jag intresserar mig för böcker genom tips, framsidor, recensioner, topplistor och bloggar, men när jag väl väljer vilken bok jag ska läsa så är det magkänsla och stundens ingivelse som är största riktlinjen.

6. När blir en bok för lång?
När bra-nivån minskar för att författaren inte lyckas hålla den jämn genom hela boken. Typexempel: Jonathan Strange & Mr Norrell.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Jag försöker att så långt som möjligt läsa engelskspråkiga författare på engelska och övriga på svenska. Jag anser mig vara så pass bra på engelska att jag inte förlorar något på att läsa på engelska, tvärtom blir jag förmodligen bättre på engelska av att göra det.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Jag vet inte. Det är lite knivigt för jag vet få böcker som skulle passa alla, men jag antar att Coraline eller New York-trilogin ligger bra till. Möjligen Priset på vatten i Finistère.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Det händer ett fåtal gånger och av två anledningar: 1. för att jag inte känner mig mogen att läsa boken just nu eller 2. för att läsandet blir lidande för att jag inte vill läsa boken.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Av någon anledning har jag mycket fantasy, men jag läser inte så fantastiskt mycket fantasy längre. Sen är det svårt att dela in saker i genrer… Är klassiker en genre så har jag en del sådana också. Underrepresenterade genrer är nog… Jag vet inte… Erotik?

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
J. M. Coetzee börjar ligga bra till för den titeln.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Bra fråga. Jag är lättpåverkad, men blir inte så mycket påverkad. Så det är svårt att avgöra. Hundra år av ensamhet eller Fight Club kanske…

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Nej.

4. Vad använder du som bokmärke?
Magic: The Gathering-spelkort. Perfekt på alla sätt, om än lite för nördigt.

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig…?
När tillfälle ges. På bussen och tåget mellan Norrköping och Linköping.

6. Vad var den första bok du läste?
Ingen aning. Lotta på Bråkmakargatan kanske?

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Pocket. Lättare att ha med sig, lättare att hålla i, billigare att införskaffa.

8. Vilken bok läser du nu?
Eh. Idéernas grotta av José Carlos Somoza, Black Orchid av Neil Gaiman och Gunnar Ekelöfs samlade dikter.

9. Och vilken sida är du på?
320, 40 och 200, typ.

10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Nej, jag har jättesvårt för att ”förstöra” böcker. Jag vet inte varför, men jag tror det är bra att låta bli. Jag har inget emot begagnade böcker, men jag vill inte göra så att böckerna ser mer begagnade ut än vad de redan är.

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Både ja och nej. Eller kanske till viss del. Ett snyggt omslag eller en schysst titel kan göra mig intresserad, men det krävs mer än så för att jag ska ta upp den. Eller mindre, för ibland är det ytterst slumpmässiga orsaker som gör att jag tar upp en bok.

12. Sidantalet, då?
Definitivt. En bok på mer en 400 sidor har definitivt en högre tröskel för mig. Inte för att jag inte tycker om att läsa, utan snarare för att jag vill läsa klart saker samtidigt som jag vill läsa många olika böcker. Dessutom kräver få berättelser över 400 sidor och blir därmed bara sämre ju fler sidor som används.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Nej! Aldrig!

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Ja, fast ytterst få och läser jag om dem är det för att kunna recensera dem med dem i färskt minne.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Nej, inte vad jag minns.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag samlar till mitt bibliotek, om man säger så…

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Nej, jag har en speciell bok för toabesök. Just nu, Gunnar Ekelöfs diktsamling, tidigare Bibeln och Koranen.

18. Just det, läser du i badrummet?
Ja…

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag recenserar alla böcker jag läser, det är system nog. Dock har jag ju inte allt jag läste innan 2003 recenserat.