Sven Lindqvist
89 s. Albert Bonniers förlag 2017 (1957)
En gång i tiden stod jag emellan att jobba med reklam eller sadla om. Valet var enkelt, för det är få saker jag ser som mer destruktiva än reklam.
Reklam skapar begär som inte finns, bidrar till psykisk ohälsa, förfular stadsbilden och ökar konsumtionen som håller på att knuffa oss in i en klimatkollaps. I dag är det i princip okontroversiellt att skriva dessa rader, men 1957, när Sven Lindqvist (1932—2019) skrev Reklamen är livsfarlig gjorde han sig ovän med många samtida tyckare och förlorade skrivuppdrag.
Det Lindqvist uppmärksammade var just reklamens destruktiva kraft och platsen den tog på objektivitetens eller förnuftets bekostnad. Företagen säger knappast sanningen om produkterna de marknadsför, men ingen annan tycks göra det heller. Branschetik tillåter inte jämförelser (fråga bara Oatly). För konsumentens del fanns det inget positivt med reklamen 1957 (även om tillfrågade såg det som information), och det gör det inte i dag heller. Fråga bara dem som arbetar med sitt spelmissbruk om det är rogivande att titta på TV4.
Lindqvists uppgörelse med reklamen har över 60 år på nacken och det märks. De summorna han nämner är jordnötter i jämförelse med idag, medierna har blivit fler än bara tidningsannonser, företagens skrupelfria inställning till marknadsföring har urartat fullständigt. I sammanhanget framstår Lindqvists förslag om särskilda reklamutrymmen och noga granskade annonser gulligt naiva, men analysen håller och jag hade kunnat tänka mig än mer drastiska åtgärder, åtminstone mot storskalig reklam.
Samtidigt lyser Lindqvists integritet rakt genom sidorna (inte bara för att det är den första bok jag läst på läsplatta). Han är uppriktig, radikal och välartikulerad. Mindre litterär här än i Myten om Wu Tao-tzu, men ändå med drag som går att känna igen böckerna emellan.
Ibland får jag förfrågningar från företag som vill att jag ska publicera en redaktionell text, skriven av dem, här på min blogg. Det är ren och skär reklam, men utger sig för att vara något annat. Något jag sanktionerat. Spela på RuinMe Casino, det gjorde jag och vann storkovan! ”Far åt helv…” brukar jag börja men väljer oftast att bara skräppostmarkera mailen.
Hädanefter ska jag skicka länken med fulltextversionen av Reklamen är livsfarlig.