Skrattet och glömskans bok

Originaltitel: Kniha smíchu a zapomnění
Författare: Milan Kundera
Översättare: Lennart Holst
Utgivningsår: 1978
Tryckår: 1987
Originalspråk: Tjeckiska
Sidantal: 253
Förlag: Bonnier Pocket
ISBN: 91-0-047286-7

Jag tror – nej, jag är fast övertygad – om att bra böcker har potential att säga något om oss själva. Innan jag läste Skrattets och glömskans bok trodde jag bara det gällde bra böcker, men så var inte fallet. När jag läser Skrattets och glömskans bok av tjecken Milan Kundera, som ofta nämns i nobelprissammanhang, blev det än mer uppenbart vilken typ av böcker jag inte gillar.

Med sju sinsemellan åtskilda berättelser försöker Milan Kundera sätta förtryckets Tjeckoslovakien och dess medborgare i ett sammanhang, både politiskt och filosofiskt. Det är folk som är förföljda, folk med sexuella behov och krävande mödrar och amerikanska studentskor som diskuterar teater. Det är naturligtivs mycket svårt att dra några slutsatser om berättelserna bara genom mina korta sammanfattningar, men jag kan avslöja att det inte blir mer spännande än så. Tvärtom faktiskt, Milan Kundera lyckas med oanad precision slå an en snarast oändligt tråkig och ointressant ton som snarast blir plågsam att försöka sätta sig in i. Trots bokens ringa längd blir det nästan oöverstigligt att läsa klart den. Det är helt enkelt inte givande på något plan.

Men filosofiskt då, vad försöker han säga? Jag vet inte. En bekant sade att det handlade om ”livets intighet” eller något liknande. Det är möjligt, bokens intighet handlar det garanterat om. Problemet är att Milan Kundera framstår som en författare som vill säga mycket, har mycket att säga, men hans framställning är framförallt skendjup. Den ger sken, med formuleringar och metaforer, av att vara en riktigt djuplodande mästerverk, men när man skrapar på ytan inser man att det inte är så. Inte alls (det här håller vissa av er säkert inte med om, och det är så det ska vara). Mitt favoritexempel är en rätt tramsig passage om prioriteringar och tankehorisonter där någon bryr sig mer om päronträd än om pansarvagnar – ämnen som i sig är intressanta, men som här mest känns lillgammalt.

Jag ska inte sticka under stol med att jag tyckte Skrattets och glömskans bok var riktigt dålig, helt utan läsvärde. En sak har den dock gett mig, insikt om att jag inte borde läsa vittneslitteratur om det inte finns något annat i den än bara vittnesbörden.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

3 Comments

  1. Du och walium har tillsammans fått mig att vilja läsa den här boken – och liksom själv upptäcka hur något kan vara inte så putridt att man vill spy galla över det, men så berörande -dåligt- att det dessutom förtjänar att uttryckas såpass starkt (men utan överdrifter) av två sansade herrar.
    … men vi vet alla att det inte kommer att hända, så jag räknar mig istället som avskräckt :3

  2. Jag sällar mig till skaran som tycker mycket illa om boken, just för att den är så mördande meningslös och tråkig. Avskräckt är en bra sak att vara. :)

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!