Sjunde

Det har gått fyra år nu, sedan jag vann den där skrivartävlingen. Det sades att jag hade en lysande framtid att vänta och nog har den låtit vänta på sig alltid. Jag har inte lyft en penna på tre månader, tidigare har jag åtminstone försökt men det känns som att all motivation har runnit ur mig på senare tid. Det borde vara enkelt att skriva, men utan idéer är man inget.

Jag spenderade större delen av förra veckan med att läsa tidningar, leta efter någon inspiration till mitt kommande stora mästerverk. Jag vet att det ska komma, frågan är bara när. Men tidningarna gav mig inget svar.

Veckan innan det – internet.

Veckan innan det – TV.

Veckan innan det – tidningar igen.

Repetera, eftersom det är nödvändigt.

Jag får ingen lugn och ro när jag vet att jag kan, utan att faktiskt kunna. Jag måste hitta en väg ur slentrianlivet, göra det svårt för mig så att jag finner något att skriva om. Kanske sätter svårigheterna fart på tankarna?

Ett tag försökte jag finna en musa att utmana mig, men det visade sig vara ett lönlöst försök, för musor har ingen plats i min värld. De tillhör en värld av framgång, vilken jag inte är en del av.

Min Melpomene gav mig visserligen en injektion, men inte av inspiration, bara av livet utanför min bubbla av bittra författarambitioner. Vi hade spenderat all vår vakna tid tillsammans, skenbart lyckliga och berusade av varandras sällskap. Vi tillbringade dagarna promenerande runt Oslo, nätterna nedbäddade i en dubbelsäng på ett billigt hotell. Allting var underbart, men möjligheterna att skriva gick mig förbi när hon var nära och att vara utan henne satte mig i ett tillstånd av ohållbar längtan som bara resulterade i rastlöshet, inte skrivarlust.

Efter hand visade det sig att det liv jag kunde ge henne inte var det liv hon var ute efter. Hon sökte sig oftare och oftare bort från mig. Vid tidpunkten förstod jag inte varför. Till slut var det dock smärtsamt uppenbart att hon hade lämnat mig för ett liv där hon var rikligt utsmyckad och jag inte var närvarande.

Det var ett år sedan och det tog lång tid innan jag återhämtade mig. Skrivarkrampen kanske tyder på att jag fortfarande inte gjort det.

Det ironiska i att jag gav henne namnet Melpomene är såhär i efterhand skrattretande. Tragedins musa gav mig inte hjälp att skriva tragedi, hon gav mig tragedin serverad på ett fat.

Jag var nära att ge upp när jag såg ett inslag på TV – det var en TV-vecka och av en händelse fastnade jag vid lokalkanalen. En ung man, ”Martin Ackerfors” visade namnskylten, intervjuades för att han hade sänt in ett utkast på en novell till en tävling, likt den tävlingen jag en gång vann. Han berättade kort om sig själv, om arbetet med det och om hur han hoppades på att han skulle lyckas ta sig förbi första gallringen, men att han än så länge bara var en glad amatör. Han insåg sina begränsningar helt enkelt. Vad han behövde var någon som kunde hjälpa honom förbi stadiet där idéerna är ett självändamål. Med min hjälp skulle han kunna nå framgång.

Jag tror bara det dröjde en en dag eller två innan jag ringde upp honom. Jag presenterade mig och han verkade känna igen mitt namn. Jag påminde honom kort om vem jag var och lade fram mitt förslag om att hjälpa honom ganska rakt på sak. Efter vissa påtryckningar tackade han ja till min hjälp och vi bestämde ett första möte där vi skulle diskutera vad vi skulle göra.

Vi träffades på ett kafé några dagar senare, Martin hade skrivit ut ett utkast åt mig så att jag skulle få läsa. Under hans forskande blick skummade jag texten och tänkte för mig själv att det mest var rätt medioker och låtsas¬pretentiös prosa och sådant kommer man ingenstans med i dagens författarvärld. Det sade jag dock inte till honom utan använde istället ord som ”lovande”, ”fantasifull” och ”intressant”. Han godtog det och sade sig se fram emot samarbetet. Vi bestämde en ny tid och att han tills dess skulle utveckla novellen ytterligare så att vi hade något ordentligt att arbeta med. Några praktiska detaljer kring hur samarbetet skulle se ut bestämdes aldrig. Jag antar att han inte funderade på det och det passade mig utmärkt. Vi gick båda leende därifrån och förmodligen såg vi båda fram emot nästa gång, visserligen på olika sätt, men vad gör väl det?

Under tiden som gick till nästa möte tog jag kontakt med min kontakt på förlaget. Den sprätten undrade om jag fortfarande levde och varför i helvete jag behagade höra av mig nu, fyra jävla år för sent. Jag tog hans attityd med ro och, mycket riktigt, när jag berättade om min nya idé ändrades hans tonfall och den lilla lismaren verkade åtminstone på ytan vara väldigt nöjd med att jag hört av mig i det här läget. Han insåg väl att det här var något stort som han gärna ville vara en del av. Jag lovade att komma in på förlaget med ett utkast så snart jag kunde. Jag skyllde på en strulande dator, men i själva verket var det förstås inget annat än Martins och mitt nästa möte det hängde på.

Vårt nästa möte ägde rum på samma kafé som senast. Det var enklast så och där skulle det inte finnas någon som skulle kunna minnas våra möten om frågan skulle komma på tal i efterhand. Jag visste inte det då, men det skulle visa sig vara viktigt.

Martin visade glatt upp det han arbetat med sen senast. Det var ett mer eller mindre färdigt verk vid namn ”Sjunde”, ett verk av tio berättade han. Jag lyssnade till hans idéer och de var lovande och medan jag skummade han text insåg jag att de även var rätt bra författade. Visserligen inte lika bra som jag skulle ha gjort det, men tillräckligt bra för att visa upp för förlagskillen. Martin gav mig en skiva med texten i sin helhet och utkasten till de andra delarna och jag lovade med spelad entusiasm att läsa och komma med synpunkter. Vi bestämde ett nytt möte, men jag minns, ärligt talat, inte när det skulle äga rum eftersom jag inte hade några planer på att träffa Martin någon mer gång och därför inte lade det på minnet.

Med ivriga steg tog jag mig hem och satte igång datorn. Den hann knappt starta innan jag stoppade i skivan. Otåligt knackade jag fingertopparna i skrivbordet medan den långsamt, långsamt vaknade till liv. Jag sparade över texterna från skivan till datorn, bytte ut alla ”Martin Ackerfors” mot mitt eget namn samtidigt som jag återigen skummade hans texter. Jag var beredd på att ändra och stuva om i dem, men till min stora besvikelse var det redan så bra att det inte fanns något att ändra. Det störde mig förstås, jag är vida överlägsen den där amatörförfattaren men mina sinnen stod still. I en blandning av hänförelse och förskräckelse fortsatte jag att läsa. Någonstans måste det ju finnas någon lucka där hans kunde bli mitt. Men inget.

Jag vet inte hur länge jag satt med texterna. Jag tog raster för att rensa huvudet men jag ramlade hela tillbaka i samma hänsynslösa hjälplöshet då jag återtog mitt arbete och insåg att det inte bestod av något. Det fanns ingenting i texten som jag kunde göra bättre.

Det måste ha varit rätt sent på natten, eller tidigt på morgonen, när jag tog det enda rimliga beslutet om min karriär skulle ta fart på allvar. Jag såg till så att alla spår av Martin försvann och förstörde skivan. Med en ny skiva, där texterna numer var författade av mig, tog jag mig till förlaget. Receptionisten höjde ett ögonbryn när jag snubblade in genom dörren. Förmodligen hade nattens aktiviteter satt sina spår. Med ett snorkigt litet fnysande gjorde hon klart för mig att alla måste boka tid om man inte är någon av förlagets mer betydande celebriteter. Jag var på väg att förklara för henne att jag snart kan se till att hon får söka sig till ett nytt obetydligt arbete, men oturligt nog kom min kontakt precis och hälsade mig på ett betydligt hjärtligare sätt, även om han utstrålade viss skepsis. Vi tog i hand och försäkrade oss om att allting var bra med den andre. Ingen av oss brydde sig om vad den andre svarade. Naturligt nog i den här branschen. Med en nick mot en stol på hans kontor bad han mig att sitta och jag gjorde som han sa. Han började under tystnad att knappa på sin dator och jag var inte riktigt säker på att han mindes varför jag var här. Irriterad lade jag fram skivan med min novellsamling på hans skrivbord och förklarade att det var tio noveller som tillsammans skulle gå under det, i mitt tycke, fåniga namnet ”Budgivning”, men det passade in så jag litade på att det var bäst att ha det kvar. Utan att svara tog han skivan och matade in den i datorn. Ett vagt surrande och sedan var förläggaren uppslukad av det som visade sig på hans skärm. Forskande iakttog jag hans minsta min. Till en början uttryckslöst, sedan förvirring och till slut förundran. Han sade ingenting på en lång stund, bara mätte mig med blicken som om han inte kunde tro att det var jag som hade skrivit det. Var han fått det ifrån var för mig obegripligt, jag hade raderat varenda spår av Martin Ackerfors, killen vars verk jag var på väg att stjäla.

Slutligen bröt han dock tystnaden, kanske var det mitt segervissa leende som övertygade honom om att det inte fanns några hundar begravna. Han undrade om det var allt, det som fanns på skivan och jag nickade bara för att inte bryta min egna upphetsning av att snart vara vid den punkt jag alltid velat vara. Alltid förtjänat att vara vid.

Jag tvivlar på att det är så det brukar gå till, men jag satt kvar under tiden han läste. Jag ville vara med och han verkade inte längre bry sig om att jag var närvarande. Han läste något bra och han såg något stort i det han läste. Kanske såg han sig själv sitta bakom ett skrivbord på våningen ovanför där cheferna satt, jag vet inte, mina tankar vandrade åt andra håll.

Efter timmar av tystnad började han att skriva något på skärmen och efter ytterligare några minuter hostade hans skrivare ut ett par papper som han hämtade och lade framför mig tillsammans med en penna ur sin bröstficka. Han bad mig att läsa och skriva på vilket jag givetvis gjorde utan större betänketid. Kontraktet gällde en första upplaga och ytterligare två om första blev en succé, vilket, försäkrade han mig om, var högst troligt. Ersättningen var skälig. Inte överdriven och det hade egentligen inte spelat någon roll. Jag skrev inte för pengarna. Jag skrev för berömmelsen vilken var inom räckhåll. Så hade jag inte känt på länge och tankarna på Martin var sedan länge bortblåsta. Vi tog i hand och jag dansade hela vägen hem där jag av förklaringa anledningar slängde mig på sängen utmattad in i märgen.

Tiden gick och min upphetsning ville inte dämpas. Jag var trött på den långa pressläggningstiden och på att min berömmelse fick vänta på sig den tid som administrationen behövde. Jag ville ha den nu och likt ett barn i väntan på julafton blev jag rastlös och väntan blev ett sätt att få tiden att gå. Jag gick knappt ut för att skaffa mat.

En dag ringde det på dörren. Jag övervägde att inte bry mig om det, förläggaren hade trots allt lovat att ringa, men ihärdigheten i ringningarna övertygade mig till slut om att det var bäst att öppna, trots allt. Jag måste ha sett skabbig ut bortom rimliga gränser, för Martin rynkade på näsan när han hälsade och frågade vad som hade hänt med mig. En kort stund funderade jag över om jag skulle svara sanningsenligt, ljuga eller inte svara alls. Det måste ha verkat väldigt märkligt att jag tog sådan tid på mig att svara, men till slut visade jag honom in och frågade om han ville ha något. Han skakade på huvudet och såg smått äcklad ut. Vilken nochalans! Det var förmodligen den attityden som fick mig att bestämma mig för att säga som det var, att verkligen sätta dit honom.

Jag berättade om vad mitt syfte varit från allra första början och om hur jag slutade fundera på att bara stjäla idén och gick över till att stjäla hela verket. Hans vårdslöshet med sin intellektuella egendom hade försatt honom i situationen. Man deltar inte i novelltävlingar, det har man ändå inget för. Förlorar man har man fått sin inkompetens bekräftad med en gång och vinner man får man likförbannat inkompetensen bekräftad, men under en mer utdragen process. En biljett direkt till uppgivenhet som till slut leder en till att ta till desperata åtgärder för att komma dit man vill. Man kan till exempel stjäla någon annans verk. Om den unge amatören var oberörd eller stel av förskräckelse vet jag inte. Han rörde inte en min och i min iver att knäcka honom hade jag kanske förbisett något viktigt, jag kunde bara inte sätta fingret på vad.

Min redogörelse var slut och jag var utan ord. Martin såg på mig med en blick fylld av medlidande. Han frågade vad jag sysslat med de senaste månaderna och nu, när jag faktiskt tänkte efter, kom jag på mig själv med att inte veta. Ur sin väska drog Martin fram en tidning som han lade framför mig. Han bläddrade fram en artikel som beskrev en ny bok, ”Budgivning” hette den visst. Min bok? Den sades vara författad av någon som hade gått under jorden, vad det verkade. Hyllningskören hade till slut tystnat och efterforskningar om vem som egentligen kunde vara författaren gjordes. Efter ett en tid hade en ung kille givit sig till känna som författare till novellsamlingen. Med entydiga bevis gjorde han klart att det var hans texter och att personen som utgett sig som författare inte hade något att göra med boken. Den lilla snorungen hade sålt hela berättelsen, allt från hur han skrev sina böcker till mötena med den falske plagiatören som hade påstått sig vilja hjälpa honom. Vild av raseri kastade jag tidningen på honom och motade ut honom genom dörren. När han försvann ner i trapphuset skrek jag åt honom att jag aldrig mer ville se honom. Den falska lilla loppan! Jag var utom mig av ilska, men framförallt gnagde en fråga i mig: Hur visste han? En avlägsen idé om att svaret var närmare än jag trodde visade sig vid horisonten och jag slog mig ner vid min dator. Jag öppnade texten från novellen ”Sjunde”, den jag läst så många gånger. Girigt sökte jag efter en ledtråd och fann den förstås till slut. Hur novellen började visste jag ju hela tiden, men slutet, det hade jag förmodligen aldrig läst. Jag trodde jag visste vad jag hade funnit, jag var så övertygad om att det här var räddningen för min karriär, men när jag läste ”slutet på mitt liv som författare” förstod jag att det inte bara var slutet på novellen, det var även slutet på mitt liv som författare.

Den här märkliga berättelsen är, mycket riktigt, en novell av tio från novellsamlingen Budgivning som jag skrev för ett och ett halvt år sedan (tiden går fort). Jag har fått in lite kommentarer, men inte haft tid att ordna något, efter att jag sökte korrekturläsare, men jag tycker den här berättelsen är rolig så jag tänkte att den kunde få vara ett smakprov från samlingen. Vilket budord den tar upp? Du skall icke stjäla, förstås.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

9 Comments

  1. När jag började läsa hade jag ingen aning om vem som skrivit. Efter att ha läst ett par stycken tyckte jag att det var bra. Kollade hur lång texten var och funderade över om jag verkligen skulle läsa hela (har svårt att läsa längre texter på skärm). Men kunde faktiskt inte sluta. Att en text håller mig kvar till slutet, trots att den är på skärm och jag har bråttom att fixa frukost, är ett mycket bra betyg från mig. Hoppas du får hjälp med det praktiska och novellsamlingen utgiven :-)

    1. Vad roligt att den var uppskattad och att du orkade dig igenom den trots skärmläsning. Jag ogillar själv att läsa långt på skärm, men jag är så oförskämd att jag inte bryr mig om det här – därför kommer det då och då några riktiga textmonster.

      Vi får se hur det går med novellsamlingen. Jag är lite kluven, främst för att noveller passar så himla bra att publicera såhär också. Men vi får se. Jag har ju inte ett projekt direkt. :)

  2. Jag håller med Lyran. Jag har jättesvårt att läsa långa texter på skärmen, men även jag hölls fast av texten och ville verkligen veta hur det skulle sluta.

  3. Tja Martin! Brukar kolla din blogg då och då, och måste bara säga att det här hör till det bästa du har publicerat här.

    1. Man kan ju aldrig veta, men jag väljer att ta det här som en komplimang: tack! Jag hoppas det är bland det bästa av mycket bra och inte bara kungen av lort. ;)

  4. Jag gillar det här. Slutet är kanske onödigt tillkrånglat (jag vet inte om jag fattade vad som hade hänt när jag läste det endast en gång), men som helhet är det inga dåliga grejer.

    1. Vad roligt! Ja, slutet är krångligt och jag är själv inte säker på om jag lyckats räta ut allt, men jag tycker den är rolig i och med att det är mitt försök att skriva lätt postmodernistiskt.

  5. Mycket ovanligt att jag läser så här långa texter på skärm också, men nu gjorde jag det och det ångrar jag inte. Den är lite austersk den här novellen, tycker jag.

    1. Ja, Paul Auster är definitivt en av mina stora inspirationskällor till den här novellen. Jag ville skriva något där jag skrev in en karaktär med mitt namn och då blev det såhär. :)

Lämna ett svar till Svante LandgrafAvbryt svar