Sent i november

Originaltitel: Sent i november
Författare: Tove Jansson
Utgivningsår: 1970
Tryckår: 1992
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 161
Förlag: Norstedts
ISBN: 91-1-927571-4

Egentligen skulle jag bara kunna ta och översätta Olles recension av Sent i november, för han skriver nästan exakt vad jag tycker. Det vore å andra sidan rätt tråkigt, så det ska jag inte göra. Tvärtom ska jag försöka ignorera att någon redan satt ord på mina tankar.

Filifjonkan, hemulen, Mymlan, Onkelskrutten, homsan Toft och Snusmumriken har kommit till Mumindalen av olika anledningar som alla rör muminfamiljen, men familjen är inte där så de sex figurerna slår sig ned i huset och börjar vänta. Vänta och dona med sitt eget, som om det dröjer länge innan familjen dyker upp igen.

Nå, det är charmigt att det är en muminbok helt utan mumintroll och de sex figurerna är definitivt färgstarka nog att kunna driva på det hela utan några problem. Samspelet mellan dem har Tove Jansson gjort bra, och det känns lite som en dokusåpa där vitt skilda personligheter ska samsas och överleva på en given plats. Det är en rolig idé, men boken saknar nästan handling och därför blir det inte särskilt spännande i längden. Det kompenseras dock av Janssons fantastiska språk och fingertoppskänsla:

”Snusmumriken fick lust att göra visor. Han väntade tills lusten var alldeles säker och en kväll tog han fram sin munharmonika som låg längst ner i ryggsäcken. I augusti, någonstans i Mumindalen, hade han hittat fem takter som var en ovedersäglig och strålande början till en melodi. De hade kommit självfallet som toner kommer när de har fått vara ifrån. Nu var stunden inne att ta fram dem och låta dem bli en visa om regn.”

Eller citatet Olle valde:

”Under det korta våldsamma ovädret blev Mymlan helt och hållet elektrisk. Hennes hår slog gnistor och varje litet fjun på hennes armar och ben ställde sig på ända och darrade. Nu är jag laddad av vildhet, tänkte hon. Jag skulle kunna göra vad som helst, men gör ingenting alls. Vad det är skönt att göra vad man har lust med. Hon rullade ihop sig på ejderdunstäcket och kände sig som en liten kulblixt, ett nystan av eld.”

Tove Jansson lyckas verkligen skapa en stämning av fantasi och saga. Att takterna fångas in är inget konstigt, att Mymlan är ett nystan av eld är snudd på självklart. Det skulle kunna vara för formuleringarna allena som man läser Tove Jansson, men det finns mer. Helheten är verkligen fulländad, om än inte det bästa Tove Jansson gjort.