Saturnus ringar

Originaltitel: Die Ringe des Saturn. Eine englische Wallfahrt
Författare: W.G. Sebald
Översättare: Ulrika Wallenström
Utgivningsår: 1995
Tryckår: 2008
Originalspråk: Tyska
Sidantal: 297
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN: 978-91-0-011223-3

Saturnus ringar är, precis som Svindel. Känslor1, en av W.G. Sebalds fyra essäromaner (han hann tyvärr inte med fler innan han gick bort 57 år gammal) och släktskapet är tydligt. I Saturnus ringar behandlar dock Sebald andra ämnen och på många sätt är Saturnus ringar betydligt tätare sammanbunden och det känns som att kapitlen hänger ihop trots att de vandrar essäns vindlande stigar. Som undertiteln – En engelsk vallfart – gör gällande reser berättarjaget runt i Suffolk efter att ha skrivits ut från en klinik. Betraktelserna handlar om stort och smått, men framförallt om det engelska (en favoritpassage är när han berättar om överklassens jaktnöjen). Jag tycker det är trivsamt och jag blir snabbt bunden av hans intressanta småhistorier om diverse personer som alla på något sätt knyts till berättarens vandring.

Den kritik jag hade mot språket i Svindel. Känslor återkommer även här. Språket känns ibland fullkomligt lysande, men då och då staplas bisatser på bisatser och det blir svårt att läsa och förstå vad man har läst. Meningarna blir ibland så vindlande att jag inte får någon rätsida på dem. I kommentarerna till min andra recension kom det på tal att det kan ha med översättningen att göra – där det tyska språket är mer förlåtande mot sådant blir en direktöversättning2 till svenskan en aning snedvriden. Det illustrerar förmodligen Sebalds språk väldigt väl, däremot.

Jag tycker att Sebalds grepp, att lägga in relaterade fotografier, är fullkomligt fantastiskt. Jag bär alltid med mig tanken att man aldrig behöver lita på det man läser och i längsta möjliga mån ska låta bli att söka självbiografiska element i skönlitteraturen, men jag kan aldrig riktigt släppa funderingarna om ifall det verkligen skulle vara sant. Det kan förstås vara helt konstruerat och jag tycker om att inte riktigt kunna avgöra vad jag tror. Gränserna suddas ut och jag får gång på gång bevis som inte helt lätt avfärdas.

Men Saturnus ringar saknar, trots alla mina lovord, detsamma som Svindel. Känslor saknar. Den saknar det lilla extra, någonting som tar den från att vara en spännande och intressant idé till en spännande och intressant helhet. Givetvis kan det vara en del av formen, att utelämna delar för att göra det hela ofullständigt, men det är egentlingen inte det jag har några invändningar emot. Jag har svårt att sätta ord på vad jag saknar, men jag vet att Saturnus ringar är närmare det jag söker än vad Svindel. Känslor var. Jag hoppas att riktningen är densamma när jag läser annat av W.G. Sebald.


1 Svindel. Känslor är en dum titel att skriva i text, men ni kan ju räkna med att om de två orden står efter varandra handlar det om en boktitel. Lyckligtvis är Sebalds andra titlar inte lika jobbiga att läsa.
2 Det handlar förstås inte om en direktöversättning, det gör det väl ytterst sällan kan vi hoppas. När jag skriver direktöversättning menar jag en översättning som i alla aspekter, men främst den språkliga, försöker efterlikna originalet.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

2 Comments

  1. Jag tycker nog att Austerlitz är mer fokuserad än Saturnus ringar och du kanske skulle gilla den bättre av den anledningen. Själv tycker jag däremot att båda böckerna har det där lilla extra, vilket är språklig excellens. Mina betyg skulle ha varit betydligt högre.

    Sedan är det ju intressant med Svindel. Känslor i anslutning till det vi diskuterade om hur man bör markera titlar också. :)

    1. Då blir det sannolikt den jag ger mig på när jag försöker nästa gång. Av någon anledning vill jag upptäcka mer av Sebald och även om jag inte tycker att det är fenomenalt så är jag ändå lockad att fortsätta och det måste ju betyda något. Jag ser något som är på gränsen till språklig excellens, men – som diskuterats tidigare – tycker jag att för mycket förstörs av bisatsstaplingen. Han har inte samma förmåga att med långa meningar bygga in läsaren i boken som till exempel Gabriel García Márquez och därför känns de långa meningarna mer som bra försök (och översättningsproblematik) än som excellens.

Lämna ett svar till Svante LandgrafAvbryt svar