Rutger Bregman — Humankind. A Hopeful History

Rutger Bregman, i översättning av Elizabeth Manton & Erica Moore
397 s. Bloomsbury Publishing 2020 (2020)


Du har säkert fått frågan förut i något personlighetstest eller i någon enkät. Rösta gärna nedan, innan du läser vidare.

Generellt sett, skulle du säga att de flesta människorna går att lita på, eller att man inte kan vara för försiktig när man har med andra personer att göra?

Visa resultat

Loading ... Loading ...

Eftersom jag inte vet vad resultatet här kommer att bli har jag svårt att dra några slutsatser av det, men om man får tro den nederländske historikern Rutger Bregman (f. 1988) så bör svaret vara att vi kan lita på varandra. I Humankind presenterar han utifrån historia, antropologi, genetik, filosofi och lite gammal hederlig källkritik slutsatsen att människor generellt är schysta och att vi skulle vinna på att komma ihåg det. Boken gjorde ett intryck på mig som liknade det Martin Hägglunds This Life (2019) gjorde på mig. Tillsammans rymmer de stor potential för positiv förändring.
     Vi kan, liksom Bregman, börja med Thomas Hobbes (1588—1679) och Jean-Jacques Rousseau (1712—1778). Trots att Hobbes varit död sedan länge när Rousseau äntrade den filosofiska arenan ställs de gärna mot varandra. Inte så konstigt, då Hobbes förespråkade att människan i naturen var ond och självisk och bara en stark kraft, stat eller despot, kan bringa ordning på detta. Rousseau å sin sida valde en diametralt motsatt åsikt. Människans naturtillstånd är vänligt och jämlikt och bara efter att någon uppfann egendom och pengar tvingades människor att agera själviskt. Vem har egentligen rätt?
     Länge måste väl ändå Hobbes ha lett den dragkampen. Många tänkare, som Richard Dawkins och Frans de Waal, har hävdat att människans gener är själviska, experiment som Stanford Prison-experimentet och Stanley Milgrams elektriska chocker har bevisat det och åtminstone en författare har vunnit nobelpris för sina skildringar av vad som händer när ett gäng välartade ungar blir strandsatta på en öde ö. Problemet är att när man tittar närmare verkar det inte stämma.
     Om man tar Stanford Prison-experimentet har det visat sig att de ”vakter” som fick situationen att spåra ur inte alls agerade på eget bevåg utan uppmanades att dehumanisera ”fångarna”. När experimentet återskapades utan yttre påverkan var objektet mycket vänliga mot varandra och införde snabbt någon form av enkel demokrati. Flugornas herre fick en verklig uppföljare när några uttråkade ungdomar på Tonga lånade en båt och lämnades skeppsbrutna på en ogästvänlig ö. Ett år senare hittades de levande av den enkla anledningen att de hjälpts åt att hålla elden vid liv, tagit om varandra och inte tillåtit konflikter att ta fokus från överlevnaden. Bregman vederlägger experiment på experiment, nyhet på nyhet, verk på verk. Många av de vedertagna sanningarna tycks inte hålla särskilt väl när man tittar närmare på dem.
     Inte heller människan som art håller särskilt väl. Rent fysiskt alltså. Vi är inte särskilt snabba, inte särskilt starka, fullständigt odugliga under flera av våra första år. Däremot är vi sociala och lär oss lätt av varandra och det tycks ha varit människans stora framgångsfaktor under den korta, korta tid vi befunnit oss på denna jord. Det är inte fråga om att härska och söndra, snarare om att pröva och lära, vilket är viktigt att komma ihåg. I synnerhet när man läser nyheterna.
     Att det mesta blir långsamt bättre gör inte många rubriker. Samtidigt är vår uppmärksamhet viktad att söka efter dåliga nyheter och gör vi det, ja, då genererar dåliga nyheter intäkter. Bregman argumenterar bland annat för att vi ska stänga av nyheterna för den visar inte (längre) en verklig bild av verkligheten. Dessutom lyfter han flera goda exempel där människans inneboende schysthet (för att inte säga godhet) faktiskt skapar en mer human och en mer jämlik värld.
     Ju mer jag läser av Humankind desto mer känner jag hur den formulerar det jag inte själv kunnat sätta ord på. En verklighet som jag nosade på redan när jag läste Rebecca Solnits A Paradise Built in Hell (2009). Folk är generellt snälla och vi bör våga lita på varandra.
     Humankind är inte någon bibel och jag har inget större förtroende för den typen av böcker, men Bregman har ändå formulerat tio bud vilka jag ska försöka att skriva under på.

  1. När du är osäker, anta det bästa.
  2. Tänk i win-win-scenarier.
  3. Ställ mer frågor.
  4. Mildra din empati, träna din medkänsla.
  5. Försök att förstå andra, även om du inte förstår var de kommer från.
  6. Älska dina egna som andra älskar sina egna.
  7. Undvik nyheterna.
  8. Slå inte nazister.1
  9. Kom ut ur garderoben: skäms inte för att du gör goda gärningar.
  10. Var realistisk.

Show 1 footnote

  1. Nå även om jag inte är särskilt våldsam själv är denna svår för mig att köpa, mycket eftersom Karl Popper beskrivit det så bra: I ett samhälle som tolererar allt kommer det toleranta snart vara utraderat. Slå för all del inte nazister, men var obeveklig i kampen mot dem. Bregman lyfter hur som helst ett exempel på vad han vill se: I Wunsiedel hälsades den årliga nazistmarschen med en insamlig. För varje meter den gick donerades X antal euro till en organisation som hjälper nazister att lämna rörelsen. Istället för att vara arga och farliga strösslades de med konfetti för sin hjälp i kampen mot nazism. Fint och finurligt och ett gott exempel på vad man kan försöka med först.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns över 1 700 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52 (eller köp en bok från bokönskelistan åt mig). Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!