Originaltitel: Psycho
Regissör: Gus Van Sant
Manus: Robert Bloch och Joseph Stefano
Språk: Engelska
Land: USA
År: 1998
Längd: 105 minuter
Psycho är en direkt remake av Alfred Hitchcocks skräckklassiker med samma namn och egentligen skulle nyversionen kunna vara den mest meningslösa filmen i filmhistorien. Jag tycker dock att den har en charm och egensinnighet som ger den ett litet existensberättigande.
Marion Crane (Anne Heche) har stulit $400 000 från sitt företag och är nu på rymmen. I sin önskan att komma undan tar hon in på det ödsligaste motellet hon kan finna. Motellägaren Norman Bates (Vince Vaughn) tar emot henne med öppna armar och gör allt han kan för att göra det bekvämt för Marion, men verkar han ändå inte lite suspekt? På kvällen blir Marion nedhuggen, Norman gömmer alla spår och en privatdetektiv (William H. Macy) skickas till motellet för att ta reda på vad som hänt med Marion och pengarna.
Att klaga på manuset vore som att klaga på originalet, det är nämligen samma. Exakt samma. Och handlingen fungerar fortfarande trots snart 50 år på nacken. En viss uppfräschning har dock gjorts och det är 90-tal istället för 60-tal. En marginell skillnad.
Ibland kan man nästan tro att Hitchcock själv regisserat även den här versionen av Psycho (och helt fel är väl inte det, egentligen). Filmen är en stor efterapning där alla klipp, alla effekter och alla misstag från originallet finns med. I en film från tidigt 60-tal kan man ha överseende med det, men här är det en vinglig balansgång mellan charm och klumpighet, och till syvende och sist så finns det egentligen ingen som helst mening med att se Psycho från 1998 när man precis lika gärna kan se originalet. Eller jo, en anledning finns det – Vince Vaughn är fruktansvärt bra som den smått psykotiske Norman Bates. Pojkaktighet och gravallvar i en blandning som skulle få Anthony Perkins avundsjuk.