Paul Auster — 4 3 2 1

Paul Auster
866 s. Faber & Faber 2017 (2017)


Låt oss börja med två konstateranden: 1. Även om jag är mer öppen för det numer har jag ofta svårt att ta mig an långa böcker. Alltså, böcker längre än ungefär 400 sidor. Ofta tycker jag att även bra böcker tappar i längden. 2. Paul Auster har skrivit några riktigt bra böcker, men de tre senaste jag läst — Invisible (2009), Sunset Park (2010), två böcker jag inte kan hålla i sär, samt den marginellt piggare Man in the Dark (2008) — har känts trötta och oinspirerade. Jag trodde inte att han hade en ordentligt bra bok till i sig.
     Ett tredje konstarerande: Jag trodde fel.
     Austers senaste roman, 866-sidorsmonumentet 4 3 2 1, handlar om Ferguson vars farfar kom till USA och döptes om till Ichabod Ferguson. Han fick en son, Stanley, som i sin tur fick en son, (Archie) Ferguson, som växer upp under en oerhört turbulent tid i amerikanska historien, 1950-60-talen. Efter en gemensam tillblivelse delas Ferguson upp i fyra versioner: i någon förlorar han sin far, i en annan skiljer sig föräldrarna, i någon skadar han sig svårt, i någon förälskar han sig i Amy Schneiderman, i någon blir samma Amy bonuskusin. I grunden är Ferguson samma person, men omständigheterna kring hans liv förändras mellan versionerna och påverkar förstås hur hans liv utvecklas och hur han förhåller sig till sådant som civilrättsrörelsen, Vietnam-kriget, universitetsprotesterna och övriga större och mindre händelser omkring honom. Ett oerhört väl utfört koncept som mycket väl kan läsas som uppväxtskildring, relationsdrama eller historisk roman. Jag skulle även säga att den bergfast kan beskrivas som en ”great american novel”.
     Att Auster är en historieberättare av rang är känt sedan tidigare, men här excellerar han på ett sätt som få andra. Berättelsen om Ferguson känns snarare skulpterad en författad, som om allt redan var känt och klart och bara placerades in i boken. I science fiction-filmen Arrival (2016) kommunicerar utomjordingarna med mycket avancerade logogram som läses simultant, som en helhet, inte från vänster till höger, höger till vänster, uppifrån och ner, eller liknande som de flesta mänskliga skriftspråk. I min läsning av 4 3 2 1 får jag nästan känslan av att Auster tänkt och skrivit sin roman i form av ett sådant logogram. Allt tycks färdigt och tydligt. Förutom Austers omisskänliga stil bidrar det här till att göra 4 3 2 1 till en riktig bladvändare, trots omfång och mycket tätt satta sidor. När jag slutligen slog igen boken var jag nära på att läsa om den igen omedelbart och jag hade inte blivit missnöjd om de olika Fergusonarna fått fem, sex, sjuhundra sidor till för det tomrum jag nästan aldrig känner ens efter riktigt bra böcker infann sig den här gången.
     Men Paul Auster skulle inte vara Paul Auster om han inte erbjöd en twist och den som känner sin postmodernistiska litteratur kommer inte heller bli besviken. Trots det lyckades jag bliv både överraskad och överväldigad.
     Jag köpte 4 3 2 1 ungefär när den kom, sedan har den utan att döma eller befalla stått i bokhyllan och väntat på en dag jag, om jag ska vara helt ärlig, aldrig trodde skulle komma. Men den kom, dagen då jag plockade ner den från hyllan och började plöja en läsupplevelse som inte är av denna världen, en roman jag garanterat kommer bära med mig länge och som jag har svårt att se överträffas inom överskådlig framtid.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!