Pajtim Statovci — Min katt Jugoslavien

Pajtim Statovci, i översättning av Camilla Frostell
292 s. Pocketförlaget 2017 (2014)


Visst är det skillnad på litteratur och litteratur. Visst är det skillnad på det raka berättandet, smyckat i spänning eller drama, och på det som drar kraften ur litteraturhistoriens klassiker. Pajtim Statovci (f. 1990) tillhör den senare kategorin och hans debutroman Min katt Jugoslavien borde i rimlighetens namn vara skriven av någon äldre. Det är imponerande.
     Statovci är numer bosatt i Finland, men flyttade med sina föräldrar från Kosovo som tvååring. Min katt Jugoslavien centreras kring detta genom två parallella men kronologiskt åtskilda berättelser. Den första handlar om den unga kvinnan Emine som gifts bort samma dag som forna Jugoslaviens president Tito dör. Maken Bajram är lynnig, våldsam, patriarkal och fast i sin familjs traditioner; inga egenskaper som gör det lättare att vara på flykt.
     Det andra spåret ägnas deras son, näst yngst av fem barn, Bekim, som försöker att skaffa sig en dräglig tillvaro i sitt nya hemland. Han skaffar sig en orm och han dejtar en katt, men inget av det tycks skänka honom något större lugn, tvärtom, i synnerhet eftersom katten är odräglig.
     Det är en symbolrik och fantasifull berättelse om ämnen som kanske kan vara svåra att närma sig på andra sätt. Främlingskapet de tre — Emine, Bajram och Bekim — på olika vis känner inför både Finland och Kosovo och inför varandra får utrymme dels genom en känslomässigt balanserad återgivning och dels genom något som åtminstone snuddar vid magisk realism (men aldrig mötas de tu!). Både katten och ormen behandlas bokstavligt men rymmer mycket mer än päls och fjäll.
     Min katt Jugoslavien är en lysande debut och en storslagen litterär berättelse som absolut är något utöver det vanliga.