Doireann Ní Ghríofa — A Ghost in the Throat

Doireann Ní Ghríofa, inläst av Siobhán McSweeney1
7 h 53 min. W. F. Howes Ltd 2021 (2020)
På svenska Ett spöke i strupen, Rámus förlag (2023)


Redan som barn blev den irländska poeten och författaren Doireann Ní Ghríofa (f. 1981) fascinerad av dikten ”Caoineadh Airt Uí Laoghaire” (”Lament for Art Ó Laoghaire”) som av somliga hålls som det främsta diktverket skrivet på de brittiska öarna under 1700-talet. I A Ghost in the Throat försöker Ní Ghríofa följa dikten till dess ursprung, den alltför ofta åsidosatta upphovskvinnan Eibhlín Dubh Ní Chonaill.
     A Ghost in the Throat är som bok betraktat svårplacerad. Ní Ghríofa rör sig i gränslandet mellan självbiografi, roman och litteraturhistorisk essä på ett ganska obekymrat sätt, men i centrum står författarens jag — modern, makan, poeten2 — ur vilket hon tar sats för att finna Ní Chonaill. Och redan från start slår hon fast: ”This is a female text.” Det blir som en återkommande besvärjelse som mellan betraktelser om ammande och födslar och jakten på den undflyende (eller snarare: undangömda) Ní Chonaill riktar ljuset på alla de utrymmen, tomrum och mellanrum som kvinnliga författare i alla tider omgärdats av eller placerats i.
     Den poetiska tonen i Ní Ghríofas prosa är omöjlig att komma undan. Att det är djupt personligt och ibland snudd på provocerande vardagligt spelar ingen roll eftersom hennes stämma alltid är klar, även i de mest febriga partierna. Om Ní Chonaill besjunger sorgen och hämnden över mordet på hennes make Art, så är Ní Ghríofa sång en om familjelivets upplevda trygghet och någon form av systerskap genom tiden. I berättarjagets liv händer mycket, prematura födslar och diagnoser, men det är när hon närmar sig den sedan länge döda författaren som hjärtat på allvar börjar slå.
     A Ghost in the Throat är speciell och möjligen inte för alla, men jag tänker också att det är många, i synnerhet män, som skulle behöva läsa en så uttalat ”female text”. Jag tycker att den är både språkligt och tematiskt finstämd och har en nerv som skiljer sig mycket från thrillernerven men likväl håller läsaren i sitt grepp.

Show 2 footnotes

  1. Det finns något lite fuskigt med att lyssna på en bok med så många irländska namn och strofer. Som synes i recensionen är det en hel del som inte går att lista ut hur det ska uttalas bara genom att se det (om man inte kan avkoda det, förstås), men i en ljudbok är det en uppläsare som sköter den biten åt en.
  2. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Saša Stanišić — Härkomst

Saša Stanišić, i översättning av Christine Bredenkamp, omslag formgett av Sara R. Acedo
383 s. Tranan 2022
I original på tyska Herkunft (2019)


I början av 1990-talet splittrades Jugoslavien efter ett fruktansvärt krig och det som tidigare varit ett land blev nu sju länder och frågan om var man härstammade från skar genom familjer och samhällen och försatte många i flykt. En av dem är bosnisk-tyske Saša Stanišić (f. 1978) som 1992 kom med sin familj till Heidelberg och ägnade större delen av sina tonår åt att besvara frågan var han kom ifrån, när hans mamma var bosnier, hans pappa var serb och hans land i skärvor. Den autofiktiva romanen Härkomst är ett försök att bringa ordning i hans ursprung.
     På många sätt liknar Härkomst andra vittnesskildringar om flykt undan en storskalig samhällelig kollaps och det utanförskap som väntar när allt man vill är att ta sig genom vardagen. Den unga Saša hittar snart vänner bland de andra som kommit till Tyskland, de spelar basket, spelar rollspel, de läser och skriver och de hittar en tillvaro där åtminstone de flesta av dem överlever. När han så småningom ska bedömas för om han får stanna lyckas han, på något sätt, övertyga handläggaren om att han lever på sitt skrivande (det är det väl ingen som gör!). Som vuxen besöker han sin farmor, maffiamatriarken som blev kvar och så sakteliga vandrar i väg i demensens dimma, och några andra äldre släktingar som såg kriget och slitningarna men ändå fortsätter se kraft i namnet Stanišić.
     På andra sätt är Härkomst en mycket egensinnig berättelse. Stanišić hoppar obönhörligt mellan dåtid och nutid, mellan rörelse och stiltje i ömsom långa, ömsom mycket korta kapitel och det är mycket oklart, knappt ens en poäng att försöka förstå vad som är verkligt, vad som är överdrift, vad som är ren fabulation. Det är inte en prosa som låter en vila särskilt mycket, men det behövs egentligen inte. Ungdomens rotlöshet tvinnas samman med den vuxne författarens sökande på ett alldeles utomordentligt vis. För att understryka det fruktlösa i försöket avslutas boken förnämligt med att bjuda in läsaren att forma sitt eget slut, tillsammans med författaren.
     Härkomst hörde jag först talas om när jag började undersöka litteratur från olika delar av världen och den fanns mycket billigt på bokrean, två omständigheter som gjort att jag nu sitter här med en utläst bok som lämnar mig med känslan av att inte vilja plocka upp någon ny bok. Stanišić har skrivit en bedårande och för mig oemotståndlig bok som lämnar ett bestående intryck.

Kevin Chen — Ghost Town

Kevin Chen, i översättning av Darryl Stark, inläst av Nicky Enders
12 h 55 min. Highbridge Audio 2024
I original på kinesiska 鬼地方 (2019)


Taiwanesiske Kevin Chen (f. 1976) bor sedan en tid i Tyskland sedan han migrerat bort från Taiwans hårda antigay-lagar och homofobi, och den semi-autofiktiva romanen Ghost Town bör nog läsas i det ljuset, även om de många berättelserna är kantade av övernaturligheter. Romanen är, utan överdrift, bräddfylld av elände och det är nog klokt att göra sig beredd på om man ska ta sig an den.
     I början träffar vi Keith1, en man som likt författaren flyttat till Tyskland och som nu kommer ut ur fängelse dit han dömdes för att ha dödat sin pojkvän. Han lovade sig själv att aldrig återvända till Taiwan, men nu är han ändå här, på väg till barndomens och spökenas hemvist, Yongjing. Där finns de flesta av hans syskon, deras öden och de många trådar som aldrig blev följda till sitt slut.
     Chen låter inte bara Keith komma till tals, många andra får göra sina röster hörda, även systern som tog sitt liv. Samma händelser berättas om och om och om igen men ur olika perspektiv, och varje ord blir en del av ett intrikat pussel. Att varje person bär sitt förskräckliga öde som ett kors gör emellanåt, eller ja, allt som oftast läsningen oerhört tung. Sinsemellan blir de många syskonen ibland lite väl tunna, som om de aldrig riktigt får fylla ut sin plats i berättelsen annat än som manifestationer. Här känns det också viktigt att hålla isär personerna vilket visar sig inte vara helt enkelt.
     Men Chen gör ändå Ghost Town till ett levande ställe, inte bara genom de levande och döda som nu vistas där, utan som en organisk varelse i sin egen rätt. Det är måhända en eländig plats befolkad av människor med sorgliga historier, men det finns ändå en puls av energi som bär berättelsen framåt.
     Om man, som jag, försöker läsa sig runt världen tror jag ändå att Ghost Town är ett bra alternativ från Taiwan.

Show 1 footnote

  1. Översättaren valde anglicerade namn, snarare än att behålla de kinesiska men transkribera dem. Om det är det många som har åsikter, dock inte jag (åt något håll).