Om ett akvarium

Jag hade fiskar när jag var liten. Jag kände egentligen aldrig något band till dem och när jag lämnade bort mina två sista malar efter att alla andra fiskar varit döda ett bra tag så kände jag ingen större sorg. Kanske är det därför jag för det mesta avfärdar fiskar som själlösa och tråkiga djur som knappast förtjänar epitetet husdjur.

Det visade sig dock att min flickvän hade ett akvarium som hon gärna ville fylla på med fiskar. Jag är inte så militant att jag inte kan tänka mig det alls så jag hjälpte henne att få ordning på det.

Akvariet är 60 liter och i det har vi satt ett innerfilter för 30-100 litersakvarium. Till skillnad från mitt första akvarium som hade grus köpte vi ljus fågelsand vilket gjorde på något sätt lyste upp hela akvariet. Till en början köpte vi tre växter, men jag har nyligen fyllt på med en fjärde.

Vad skulle vi fylla på med för fiskar? Flickvännen ville ha svarta slöjstjärtar och de enda fiskar som jag har haft ett känslomässigt band till är malar så det slutade med att vi skaffade två slöjstjärtar och en mal. Senare har vi även fyllt på med några black mollies och platys.

Någon gång under processen visade det sig att jag tyckte det var bra mycket roligare med ett akvarium nu än för tolv år sedan (eller när det var det var jag fick mitt). Förmodligen ligger det i att jag nu fixat allting själv tillsammans med min flickvän, medan jag när jag var liten fick det mesta gjort av mamma och pappa (det är åtminstone så jag minns det). Hur som helst kan jag nu känna att akvariet är något jag bryr mig om (även om fiskar fortfarande är själlösa och borde räknas som dekoration snarare än husdjur). Att fixa sand, stoppa ner krukor, stenar, växter och slutligen fiskar har varit lärorikt och innan vi startade kändes det mest som jag gjorde det för flickvännens skull även om jag kan tänka mig att skaffa större och mer i framtiden, något jag inte hade en tanke på innan vi fixade det här akvariet.

Juno

Originaltitel: Juno
Regissör: Jason Reitman
Manus: Diablo Cody
Språk: Engelska
Land: USA, Kanada och Ungern
År: 2007
Längd: 96 minuter

Juno var en för mig okänd film innan jag såg nomineringarna till Oscarsstatyetter. Det kändes inte som en typisk Oscarsfilm och det gjorde mig nyfiken.

Juno (Ellen Page) är en 16-årig tjej som råkar bli gravid efter en ”mysig stund” med bästa killkompisen (Michael Cera). Hon överväger en kort stund abort men väljer till sist att försöka adoptera bort barnet till den perfekta familjen, Hon hittar Mark (Jason Bateman) och Vanessa (Jennifer Garner) i en annons och allting verkar gå som smort. Dessutom är Mark rätt schysst…

Förmodligen rubriceras Juno som en dramakomedi och det tycker jag stämmer. På många sätt liknar den en av mina favoritfilmer, Garden State, i humor, dialog och drama. Det gör förstås att Juno faller mig i smaken.

Musiken och utseendet är två saker som jag tycker sticker ut (precis som det gör i Garden State). Musiken är verkligen bra och passar oroväckande bra in i filmen, handlingen och huvudpersonen. Utseendet är lite independent (med allt vad det kan innebära) och känns långt från Oscarsgalor och Hollywood. Trevligt värre!

Skådespelarna är även de ett stort utropstecken. Ellen Page gör titelfiguren väldigt bra och levande. Hon känns naturlig i en roll som lätt skulle kunna bli tillgjord. Framförallt är det Jason Bateman och Jennifer Garner som imponerar. Kanske är det för att jag inte hyser särskilt stark tilltro till dem i vanliga fall. Och sen är förstås Allison Janney alltid bra.

Sammanfattningsvis är Juno riktigt, riktigt bra. Att det talas om Oscarsutnämningar känns uppfriskande och filmen skulle förtjäna det. Humor, värme och medkänsla är tre ord som är nära knutna till Juno.

Storslam i Las Vegas

Originaltitel: Ocean’s Eleven
Regissör: Lewis Milestone
Manus: George Clayton Johnson, Jack Golden Russell, Harry Brown, Charles Lederer och Billy Wilder
Språk: Engelska
Land: USA
År: 1960
Längd: 127 minuter

Storslam i Las Vegas kom 2001 i en nyversion (med originaltiteln Ocean’s Eleven som titel) med flera stora skådespelare, men jag ville se den här innan jag såg den nya filmen.

Elva vänner från en andra världskriget-trupp bestämmer sig för att göra den största och bästa kuppen någonsin, att råna fem av Las Vegas största casinon. Med Danny Ocean (Frank Sinatra) i spetsen arbetar de fram en säker plan, men hur säker är den egentligen?

Jag tycker att historien har ett problem som gör att det blir en långdragen färd mot slutet. Det finns nämligen ingenting som gör filmen spännande och spänningsmomentet är inte ersatt med något annat. Allting bara rullar på utan komplikationer fram till slutet och jag kom på mig med att flera gånger tänka ”ska det inte hända något?”

Det är dock häftigt att se legender i arbete. Inte minst Frank Sinatra är riktigt bra, med Sammy Davis Jr. och Dean Martin i samma klass. De är bra och smälter väl in i filmen och rollerna.

Storslam i Las Vegas är inte dunderdålig, men det finns egentligen bara två anledningar att se den: historiskt värde och för att se Sinatra och gänget i en film. Är inte de anledningarna aktuella bör man nog lägga sin tid på någon annan film.