Om vardagsbetraktelser

När jag läser min systers blogg tycker jag mig sakna något. Inte på hennes sida, tvärtom, den har förmodligen allt hon borde ha och är förmodligen allt den borde vara. Nej, jag saknar något hos mig själv, saknar något på min blogg. Givet min rubrik borde de flesta redan kunnat lista ut vad det är: vardagsbetraktelser, personliga minnen och funderingar över livet i allmänhet. Det behöver inte vara något långt, syrran skriver sällan några enorma textmängder, men hennes finurlighet och världsförankring får mig ändå alltid intresserad. När hon skriver om en före detta bästa vän, om vad de lekte och vad de gjorde, så gör hon det på ett mycket självklart sätt. Jag undrar om jag kan det.

Jag skulle vilja skriva små korta inlägg om tanten jag såg på bussen, med den damlilafärgade hockeyfrillan och de översminkade ögonbrynen – lista ut något om hennes drömmar eller tidigare liv: om hon skulle ha eller redan har haft knäoperationen eller om hennes barnbarn varit och hälsat på nyligen och ifall de i så fall fick pannkakor med glass eller om hon är en rockmormor som tar rullatorn till pizzerian. Men jag skriver aldrig sådant, hur harmlöst det än må vara. Världen är trots allt en guldgruva och även om min intryck inte hamnar här, på bloggen, så tar jag dem med mig i allt jag skriver – det måste man nog för att kunna skriva.

Men kanske blev jag bränd en gång, när jag skrev om alltför personliga saker och, visserligen mycket rättvist, straffades för det. Jag är betydligt äldre nu, förhoppningsvis klokare, och borde vara ansvarskännande nog att avgöra vad det är jag ska skriva och vad jag borde låta bli. Givetvis kan jag alltid hitta på nya bortförklaringar – det passar inte Yasylums struktur, det händer för lite omkring mig, jag tänkte inte på det – men allt är just det, bortförklaringar. Jag har då och då funderat på att starta en till blogg, göra någon form av Martinportal med ingångar till Yasylum och till en personlig blogg. Det andra bloggen skulle vara för just vardagsbetraktelser, men jag vet inte om jag har det i mig och jag vill inte göra det utan att jag skriver relativt regelbundet (inte nödvändigtvis lika regelbundet som här).

Någon gång ska jag ta itu med det här, mitt inlägg är förstås ett första steg för som alla vet: att erkänna att man har ett problem är första steget. Då är det bara 11 steg kvar tills jag har gjort något åt mina bryderier.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

2 Comments

  1. En möjlighet är att starta en ny blogg, mer eller mindre anonymt, för vardagsbetraktelser, varav inte alla behöver ha verklighetsbakgrund. Det tror jag skulle kunna vara läsvärt och roligt att skriva. Åtminstone för att känna på om du vill fortsätta att skriva sådant.

Lämna ett svar till Martin AckerforsAvbryt svar