Om TV-serier

TV-serier ställer till rätt mycket problem för mig, har jag märkt. Åtminstone som villig konsument. Idag är samtliga TV-kanaler till bredden fyllda med serier och många, väldigt många, av dem är sådana som jag i normala fall (om de varit filmer eller böcker) skulle slukat med hull och hår. Ofta är det någon bra idé, något ballt tema eller några intressanta karaktärer som lockar mig, men ändå kommer jag aldrig längre än till att se ett par avsnitt för att sedan låta serien bli bortglömd. Då och då springer jag på den igen och konstaterar på nytt att jag inte kommer orka se det. Varför?

Det finns flera anledningar. Den första men inte den största är att jag faktiskt gärna ser serier på TV eller på kanalernas webbplatser, men det är svårt för mig att få till någon regelbundenhet ens när det är något som jag verkligen, verkligen vill se. Det problemet ligger förstås främst hos mig, men jag anser mig allt som oftast ha bättre saker att syssla med än att passa in så att jag kan se de serier jag vill se.

Den andra anledningen är betydligt jobbigare och är en följd av att serierna blir kassakor för produktionsbolagen. Jag gillar inte långa serier, serier som aldrig tar slut eller som när de väl tar slut gör det på ett snöpligt sätt när serien egentligen redan dött för länge sedan. Exemplen på sådana serier är många och det främsta kanske är Scrubs som jag ändå följde och gillade väldigt länge (en bra bit in på den rumphuggna säsong sju). Serien hade med fördel kunnat avslutas någon gång runt säsong 5 och hade då värdigt gått till graven som en alltigenom bra serie. Nu är läget det omvända. Efter författarstrejken hamnade många serier i orytm. Scrubs säsong sju blev bara halv och när säsong åtta är igång känns allting lite gammalt och lite ofräscht. Serien går säkert bra fortfarande och jag är övertygad om att det kommer fler säsonger trots att skådespelarna med lika stor sannolikhet kommer falla bort en efter en.

Ett annat exempel är Desperate Housewives, en fullkomligt briljant serie som hade möjlighet att få ett riktigt stilfullt avslut. Så enkelt ville de förstås inte göra det för sig så när serien egentligen borde varit avslutad skruvade de fram handlingen fem år och fortsatte där. Någon borde straffas för tilltaget, helt allvarligt. Detta kommer förstås resultera i att jag aldrig kommer orka se hela serien trots att jag gillade det jag såg av den.*

Ett bra exempel, för det finns åtminstone ett sådant, är Studio 60 on Sunset Strip som bara blev en säsong, fullständig och färdig. Sedan lade bolaget ner serien och det var kanske det bästa de kunde göra för den och för mig, för det är en serie jag sett från början till slut, som jag engagerades i och som jag älskade rakt igenom. Vad de borde göra är förstås att se till så att fler serier läggs ner innan bolagens giriga fingrar hinner förstöra ytterligare en bra idé. Tyvärr kommer det nog aldrig bli så, för TV-serieproduktionen är definitivt en fråga om pengar. Det är dyrt att göra en serie och de måste bära sig. Det kan man nog anta att Studio 60 on Sunset Strip inte gjorde. Jag får väl istället nöja mig med att följa Michael Palins korta dokumentärserier. Det är lagom för mig.

* 24 är kanske det mest uppenbara exemplet på en serie som bara borde fått en säsong och inget mer. Det säger sig själv med tanke på hur serien var uppbyggd.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

2 Comments

  1. Jag slutade med Desperate Housewives strax innan tidshoppet och har egentligen aldrig saknat den. Annars har jag en förmåga att fastna och bli kvar till det bittra slutet. Jag planerar min vecka efter tv-tidningen. Det är så illa att jag har blivit tvungen att undvika sådant som jag tror är bra.

    Tack och lov för sommaruppehåll!

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!