Om skägg

Lagom till julen närmar sig har jag lyckats odla ett skägg (nu ska jag väl, för tydlighetens skull, säga att jag länge haft vad Wikipedia kallar en ”moutee”: ”a goatee and mustache which are connected by hair on each side of the mouth to form a complete circle”). Det har dock egentligen ingenting med julen att göra, tvärtom: jag funderar på att raka mig till jul. Nej, snarare handlar det om det som inom ishockeyn kallas ”slutspelsskägg”. Jag har helt enkelt haft för mycket att göra för att orka raka mig. Som Harry Martinson uttrycker det i Vägen till Klockrike:

Men när han tog sig om hakan och kände den tredagliga skäggstubben, vände sig hans tankar, och han kom åter till insikt om, att vad en mans liv än är, och vad det än blir, så förblir det till hans död dock alltid en ständig kamp mot det egna skägget.

Lyckligtvis har jag en ganska ordentlig skäggväxt och kan därför placera mig bland de stora skäggbärarna i kulturhistorien. De antika filosoferna Sokrates, Platon och Aristoteles var alla stolta skäggbärare – och hur hade det annars sett ut? Hade de inte haft något skägg att stryka då de gjorde retoriska pauser för att fundera hade västvärlden kanske inte alls varit där den är idag (vilket i och för sig hade kunnat vara bra med tanke på stundande hot mot vår värld). Vad hade de gjort i stället? Retoriskt petat sig i naveln (en navel är vi alla utrustade med, således hade det kanske varit ett mer jämställt retoriskt knep)?

Kanske har skäggets främsta syfte varit att framhäva manligheten hos sina bärare. Ett kraftigt skägg, lagom välskött, har symboliserat något starkt – är det något som ska odlas så är det skägg! Ernest Hemingway hade skägg, likaså har Chuck Norris och Sean Connery förärat sina anleten med hårighet. Skägget är sannolikt en lika stor anledning till Chuck Norris popularitet på internet som hans round house-sparkar, något annat vore otänkbart.

Men samtidigt var skägget en symbol för det vänsterintellektuella (nå, kanske inte bara, akademiker överlag verkar ha haft en förkärlek för ansiktsbehåring). Det började med Karl Marx och Friedrich Engels som båda hade mycket aktningsvärda skägg och sedan röjde skägget sina kanske största framgångar under vänstervågen på 60- och 70-talet. Överallt där folk hade åsikter (och kanske framförallt där det fanns plakat!) syntes skägg. Man kan nästan tro att styrkan och ihärdighet satt, liksom hos Samson, i håret. Det skulle i så fall betyda att jag nu är starkare än någonsin, för jag har aldrig haft så mycket skägg som nu. Jag känner mig inte stark, istället skriver jag en essä om skägg, och fortsätter med att notera att den vänsteranknytning man kanske sett i skäggväxten är som bortblåst. Idag verkar det välskötta helskägget vara en del av Stureplansstilen och något som kommer på köpet med kotlettfrillan – vad man än tycker om livet kring Stureplan så är det inte präglat av ett vänsterideal, om jag förstått saken rätt.

På framsidan till det klassiska Beatles-albumet Abbey road (1969) har samtliga medlemmar med skägg (långt efter deras pojkaktiga och ytterst skäggslösa genombrott) utom Paul McCartney som dessutom saknar skor. Abbey road var det legendariska bandets elfte och näst sista album (Let it be kom 1970) och även om det sägs att det var ekonomiska meningskiljaktigheter som orsakade bandets upplösning så känns skägglösheten på Abbey road som det ultimata beviset på att Beatles hade nått vägs ände. De hade visserligen klarat av att hålla problemen under kontroll en längre tid och då också skapat den mest magiska musik någon människa någonsin hört fram till 1970, så man kanske kan konstatera att de hade utfört sin plikt som skäggbärande kulturarbetare.

Det är förstås inga små anspråk jag gör när jag jämför mitt eget skäggbärande med storheter som Sokrates, Hemingway, Marx och de skäggiga Beatlesmedlemmarna. Kanske är det anledning nog att raka mig tills dess att jag gjort en kulturgärning som gör att jag förtjänar ett skägg. Kanske är det inte så viktigt, för skäggfrågan medför en jämställdhetsproblematik. Kvinnor är i allmänhet ytterst skägglösa (man kan knappast skylla det historiska förtrycket av kvinnorna på det) och bara det är anledning nog att inte, orimligt och grundlöst som vanligt när skillnader pekas ut, göra för stor grej av skäggväxten. Det finns nog viktigare saker, det som finns innanför behåringen, till exempel.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

7 Comments

  1. Grekisk ortodox, taliban, judisk ortodox, ortodox över huvud taget… Inte så mycket vänsterideal heller kanske. Eller hinduiska asketer…
    ”Genom historien har manliga bärare av skägg tillskrivits egenskaper som vishet, virilitet och hög status, men även brist på renlighet och elegans eller att bäraren har en lite kufisk och excentrisk läggning.” :-)

    1. Javisst, de religiösa aspekterna av skäggbärandet är icke att ringakta, inte heller ZZ Tops inverkan på skäggets status bör glömmas bort. Att ”bäraren har en lite kufisk och excentrisk läggning” torde väl stå helt klart i och med det här inlägget (och den här kommentaren)?

  2. Mit julklapsrim til en rakmaskin…

    Jultomten kommer, skägget skummar och ölen blommar.

    HoHoHo Sokrates, Platon & Aristoteles tog sig i skägget, tankar kommer, vi tar det elektriska ägget. Brrrmm,Hmmmm.

    Citat:

    Men när han tog sig om hakan och kände den tredagliga skäggstubben, vände sig hans tankar, och han kom åter till insikt om, att vad en mans liv än är, och vad det än blir, så förblir det till hans död dock alltid en ständig kamp mot det egna skägget.

    Bort med snafset, mima en den berömda beatles saangen, tänk bara paa den fantastiska pollisongen. Nu blir du vacker, len & fin, med eller utan deciplin. Fixa mattan på kinden säjer din son, du kan raka dej i röven o ta håret därifrån, ta fram limmet, bygg bygg på dina kinder fina. Man blir Elvis stolt som alla ser, Micheal amputerade näsan bara för att få plats med mer. Länge leve pollisongen det var saangen.

    Gör det i Dushen, gör det i Bushen, denna gaava är med överalt, varmt som kalt. Do the Loco Motion och känn den nya sköna Nivea lotion.

    I Danmark vet man vilken väg…. ligemeget hvad, forbliver du skäg”

    Gó jul pappa :-)

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!