Om författarens del i verket

”It’s a rusty old saw that the writers who create the darkest works are usually the nicest human beings, presumably because they get to purge into their fiction all the awful crap that makes the rest of us such miserable bastards.”

Så skriver den amerikanske serieskaparen Brian K. Vaughan (som bland annat gjort Y: The Last Man) i förordet till seriealbumet Wanted. Anledningen är förstås att Wanted är en sörja av äckel, i princip, medan upphovsmännen Mark Millar och J.G. Jones påstås vara rätt schyssta typer i verkligheten. En lika rostig gammal såg som en del lika självupptagna som lidande författare (med Ulf Lundell som det närliggande exemplet, och vi lämnar det vid det) gärna kommer dragandes med är att skrivandet måste komma ur den personliga erfarenheten, att bara den riktigt lidande författaren kan återge riktigt lidande. Jag tror, tyvärr, att den senare uppfattningen är den som är överlag rådande i uppfattningen av en författare.

Idag är det nämligen rätt fint att presentera det självupplevda, det ur det innersta avslöjade och – oavsett om det är i form av en roman eller en självbiografi – häva ur sig det utan några som helst hämningar. Det är roligt ett tag, kanske, men i längden blir det bara tröttsamt. Det är kanske därför självbiograferna fortsätter lida medan de som skriver riktig fiktion faktiskt når någon form av frid?

Anledningen till att det känns aktuellt för mig att skriva om det här nu är väldigt enkel. Under skrivandet av min roman har jag börjat skicka ut texten till väl valda personer (de som varit nyfikna, i princip) för att se om det jag skrivit fungerar, för att känna av stämning och få lite uppmuntrande tillrop som sporrar mig att fortsätta. En av de vanligaste kommentarerna har då varit frågan om hur jag som är så ung, så oerfaren, kan skriva om sådan smärta och med sådan inlevelse i sådant jag i rimlighetens namn inte vet något om. Vad jag vet något om är naturligtvis inget någon annan kan avgöra, men det ligger något i frågan likväl.

Jag skriver om krig, jag skriver om dödsfall, mord och tortyr, om pennalism, om mobbing och maktfullkomlighet, om skottskador och galenskap. Och när folk säger att det verkar som att jag vet vad jag skriver om så tror jag dem. De är mina läsare och i det fallet vet de bättre än jag gör. Jag är bara glad att jag lyckas med det jag vill åstadkomma. Gör det mig till en lidande, svart och elak person? Jag vet inte, gör det det? Jag vill gärna tro att jag är rätt snäll och trevlig och att det jag gör är just att jag sätter allt det jag tycker är hemskt och otäckt i fiktionen så att jag på något sätt kan fortsätta vara en schysst prick i verkligheten. Det är klart att det jag skriver om finns i mig någonstans, oavsett om det är i mina erfarenheter, min fantasi eller mina övertygelser, men fiktionen är inte en spegling av författarens liv. Inte alltid, åtminstone.

Allting behöver inte vara självbiografiskt. Jag räknar med att folk kommer fortsätta tro att det jag skriver är det, men jag hoppas att folk inte blir alltför besvikna då det inte är det. Jag tycker om att hitta på och att experimentera, helt enkelt.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

3 Comments

  1. Åh, nej, Martin jag blir superbesviken när du inte upplevt allt lidande och tortyr och all smärta och all ångest själv.
    Det är ju nämligen PRECIS det jag önskar mina vänner.

    :P

    Det låter som om du fått bra feedback på din text – gratulerar :D Det ska bli spännande att se vad det blir av den en dag. Förslagsvis när den finns i tryck? ;)

    1. Jag visste att någon skulle tolka det så, men jag tänkte ”det är kul, det får stå kvar”. :P

      Det har jag och så snart texten är färdig hänger det inte på mig och det ska bli skönt. :) Jag tänker inte trycka den själv, någon annan måste tro på mig också. Annars finns det förstås möjlighet att läsa det ändå.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!