Om att kallas vuxen

Tiden går, obönhörligt. Det är knappast uppseendeväckande, men vid vissa tillfällen blir det tydligare än andra. Igår betalade jag ungdomspris på bussen, idag är jag uppenbarligen vuxen och betalar således fullpris. Det rabatterade priset var den sista formella gränsen mellan mig och vuxenvärlden och med ett klockslag var den omintetgjord.
     Nu är det förstås lätt att missta min klagan för missnöje, men då bedrar du dig. Jag längtar inte tillbaka, varken till igår eller något annat tillfälle. Tiden är bara en överenskommelse och till på köpet en ganska användbar sådan, så när nu innerstadsbussarna blir en femma dyrare antar jag att det är priset man får betala för att man ska få klaga när bussarna inte kommer i tid. Vi kan kalla det poetisk rättvisa.
     Av allt att döma är jag vuxen: jag tvättar själv, jag avhyser telefonförsäljare och jag betalar skatt och fullpris på bussen. Ska man vara helt ärlig rasslar vuxenpoängen in som en jackpot; i plånboken finns kundkort hos Hemköp, ICA och Coop, jag går ofta och lägger mig innan tio och går dessutom upp innan klockan sju (stundtals även på helger), jag ser hellre på nyheter än tecknat, ser till att ha matlådor till jobbet och sköter med stolthet om mina krukväxter. Fast allt det här har jag gjort ett tag nu, det är få saker jag börjat med sedan igår, förutom att betala fullpris på bussen.
     Vad innebär det att vara vuxen? frågar sig många, bland andra Henrik Schyffert i sin 90-talsshow, eller för den delen jag själv för drygt två år sedan. Att ta konsekvenserna av våra val, svarade vi unisont (jag mer påverkad av honom än han av mig), och det är kanske en del av sanningen, men inte hela.
     Det engelska ordet, ”grown-up”, indikerar att man skulle vara ”uppvuxen”. Växt klart kanske? Jag har nyligen tittat på, och faktiskt också köpt, skor inför vinterns stora äventyr (mer om det en annan gång). När jag var yngre var skor i storleksordningen 45-46 inte ovanligt. Mina fötter var höga och breda och jag själv om möjligt mer bekväm av mig då än vad jag är nu. Till min förvåning är skorna jag nu införskaffat betydligt mindre, 43 i ena paret och 44 i andra. Mina fötter har normaliserats och kanske har jag växt klart nu. Är det så enkelt?
     Nej, även om det vore praktiskt så är det nog att göra det lite väl lätt för sig. Vuxen är förmodligen mer ett filter att se andra igenom. Andras olika attribut, handlingar, erfarenheter och val kopplas samman med ett förväntat vuxet beteende, och ju svårare du har att se individer för vad de är, desto hårdare håller du förmodligen fast vid den typen av etiketter. När du utvärderar din egen vuxenhet är det utifrån mallen du skapat för andra du bedömer dig, men då uppstår ett problem.
     Varken du eller jag har särskilt mycket information om andras inre eller privata världar, och absolut inte i närheten av en lika klar bild som den vi har om våra egna. Jag vet att jag då och då ersätter måltider med choklad, att har svårt att sitta still när det finns en boll i närheten och att sover bäst på mage när jag är ensam. Jag kan inte vara säker på att du gör likadant, och förväntar mig det inte heller. Att se andra som vuxna är å ena sidan ett naturligt sätt att fylla ut en ganska oklar bild med fördomar eller förväntningar, å andra sidan ett sätt att avgöra vilken sorts paj det är innan du smakat.
     Jag inbillar mig att jag har ganska lätt för att se människors individuella skillnader, likaså tror jag att jag har en ganska bra bild av mig själv, därför har jag aldrig riktigt begagnat mig av etiketten som nu Östgötatrafiken så generöst har givit mig. Jag överlåter åt andra att avgöra om jag är vuxen eller ej, jag kommer trots allt alltid var jag, formad av mina attribut, handlingar, erfarenheter och val och när allt kommer omkring är det det som betyder något.