Om att inte skriva. Kapitel 6

6. Om inspiration

Jag vill inte gå så långt som att säga att inspirationen är den värsta fienden för oss med författarambitioner, men det är sant och visst att man inte kan vänta på den, för då får man likt Estragon och Vladimir vänta väldigt länge. Hemligheten – tror jag – är att tygla inspirationen och göra den till vår slav som ska tjäna oss. Blir å andra sidan vi slavar under inspirationen ska det mycket till för att vi inte lika gärna kan kasta in handduken och hälsa hem.

Men riktiga konstnärer – genierna som lider fram sina verk – arbetar ju bara med sin inspiration! Ja – och nej. Mest nej, förmodligen.

Det är klart att det är fullt möjligt att bara arbeta när inspirationen slår till och som en osynlig kraft kontrollerar pennorna, tangentborden, skrivborden eller hur du nu valt att nedteckna ditt alster. Om så är: grattis! Jag är inte särskilt avundsjuk, men jag respekterar din metod och önskar dig all lycka. För mig är det sättet omöjligt av flera anledningar.

Den första anledningen – som kanske egentligen förtjänar ett eget kapitel, men nu blir det inte så – är att jag är som en hundvalp, ungefär. Även om den hunden jag och min dåvarande sambo skaffade, inte riktigt följde den mallen, sägs det ju att hundvalpar har svårt att hålla isär sina intryck och därför jagar efter det som är närmast och mest spännande för stunden. Sådan är jag.

Jag kan gå runt en dag, se ett hus, tänka: det där går att använda; höra en låt, tänka; det här går att använda; höra en historia, tänka: det här vill jag berätta. Det är en strid ström av idéer som kommer av att allting i hela världen skulle kunna vara en inspirationskälla. Det vore enkelt – eller åtminstone enklare – om jag bara brydde mig om böcker eller filmer, då vore det lugnt, möjligt att kontrollera. Men så är det naturligtvis inte, nej, allt är potentiell inspiration, allt går att använda och allt vill jag använda.

Det är naturligtvis ohållbart i längden. Därför behövs struktur och disciplin.

Tyvärr är det ju så att struktur och disciplin är två saker jag är rätt dålig på. Jag har aldrig varit särskilt bra på att planera eller ta tag i saker, jag faller lätt för lättja och kan sitta och slösa bort tid utan någon ände. (Det är inte helt oproblematiskt att prata om att man slösar tid. Det implicerar att man har något bestämt som ska göras och att man helst ska vara hundra procent effektiv. Det fungerar inte så, men här har jag ju det uttalade målet att skriva och skapa, något slösandet med min tid är raka motsatsen till.)

***

Den första delen av kapitlet om inspiration skrevs nästan en och en halv månad innan jag nedteckar de här orden. Så långt räckte min inspiration, alltså, och disciplinen och strukturen var uppenbarligen långt, långt borta. När jag nu försöker ta vid där jag slutade går det inte alls, jag hittar ingen utväg ur den långa parentesen och såg därför inget annat sätt än att helt sonika låta bli att fortsätta. Problemet är att just det där har varit så centralt i allt jag någonsin tagit mig för.

Det var kanske tydligare – och mer framträdande – när jag var i tonåren. Jag var en ung man med stora ambitioner, många idéer och projekt som påbörjades och dessa var i sig mycket högtflygande, naturligtvis. Jag ville naturligtvis skriva rollspel (det vill i stort sett alla som någonsin spelat rollspel), jag ville göra film, skriva böcker, spela musik, rita, ja, jag försökte allting man kan tänka sig. Och allting skulle givetvis resultera i något perfekt i sämsta fall. Det var inget litet ok jag skapade åt mig, men å andra sidan, tänk var jag hade kunnat vara idag ifall jag hade lyckats.

Problemet är att för att vara perfektionist måste man uppbåda ett visst mått av envishet. Min mamma har alltid varit envis, ibland på gränsen till det ohållbara. Min syster är likadan. Jag? Inte en chans. Det är inte helt sant, men när jag var i tonåren så var jag inte tillräckligt envis för att det skulle generera något gott. Jag drev med, var en slö jävel och lade min tid och energi på det som var enkelt men gav mycket tillbaka. Minsta motståndets lag. Det har delvis förändrats, inte för att jag arbetat särskilt mycket på att uppbåda envisheten, snarare för att jag, ju äldre jag blivit, funnit saker mer värda att kämpa för. Och min oförmåga att se vikten av att kämpa har förmodligen, med facit i hand, satt mig i situationer jag inte är säker på att jag hade behövt vara i. Utan att gå in närmare på det just nu tror jag att både min skolgång och min relation till pappa hade kunnat se annorlunda ut.

Idag satte jag mig ner framför det här dokumentet med viljan att kämpa med det. Att skriva behöver inte vara en kamp, oftast är det bara roligt och stimulerande. Det är de gångerna det är en kamp som man prövas som författare. För sanningen för de allra flesta är att kan du inte skriva när du sitter i motvind så kommer du inte bli klar. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin läst eller hört om en författare som påstått att skrivandet gick problemfritt från första bokstav till sista punkt. Det finns säkert undantag, men att tro eller hoppas på att man är ett undantag är inte hållbart i längden.

Jag trodde att jag var ett undantag. Jag kan bli författare och bara arbeta i medvind, tänkte jag. Nu är jag förvisso inte författare än, men ambitionen lever kvar. När jag satte mig ned vid det här dokumentet igen insåg jag ju att jag inte kan ge vika för minsta lilla motighet. När jag fastnar i en mening kan jag förstås ta en promenad, men meningen kommer vara kvar när jag kommer tillbaka och den skriver inte färdigt sig själv. Därför tror jag, och det kommer jag börja praktisera från och med nu, att man aldrig, aldrig, aldrig ska sluta skriva när det är jobbigt. Man ska sluta att skriva när det går bra så att man kan ta upp texten med positiv energi och driva på den, inte låta den driva på dig. Och är det jobbigt, pressa på tills du övervunnit meningen, stycket eller vad det kan vara. Det är klart att det inte blir mästerlig prosa, men det är något att arbeta med och ett hinder som är övervunnet för framtiden.

Det är precis det inspiration handlar om.

Inspiration är inte de ord du sätter på pappret eller trycker på tangentbordet. Inspiration är inte den känsla du vill förmedla eller den berättelse du vill berätta. Inspiration är den energi du ger dig i kast med skrivandet med. Är du taggad spelar det ingen roll om du ska springa hundra meter, klara en arbetsintervju eller skriva på din text, du kommer göra det bästa och inte känna dig hindrad av de problem som dyker upp utan känna dig sporrad av utmaningen och stärkt av att ha gjort ditt bästa. Så är det.

«Del 5 | Del 8 »

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

4 Comments

Lämna ett svar till MariaAvbryt svar