Om att inte gilla folksamlingar

Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.

Jag säger ibland att jag är asocial och folkskygg. Det stämmer förmodligen inte, men det är så jag känner mig. Egentligen är jag nog det som kallas introvert.
     I en grundläggande definition är det en fråga om hur man återfår energi. Blir du pigg av nya möten och samtal med människor är du sannolikt extrovert. Får du istället ny energi av att vara ensam med dina tankar och bestyr, ja, då är det ett tecken på att du är introvert. Det finns fler dimensioner och andra parametrar, men i grunden kan man se det som en beskrivning av hur bekväm (i ordets rätta betydelse) man är runt andra människor.
     Och jag har sett många seriestrippar, läst många artiklar, på temat ”Så vet du om du är introvert”, ”Tusen och en tecken på att du är introvert” eller ”Så dejtar du en introvert”. Att jag överhuvudtaget läser sådan rubriker är kanske tecken nog, men även innehållet har varit sådant jag känner igen mig i. Jag gillar inte kallprat, jag gillar inte att prata i telefon, egentligen gillar jag inte att prata alls, jag ogillar folksamlingar, jag är observant, lyssnande och inkännande, jag uppskattar att vara ensam, jag föredrar att skriva framför att prata, jag ogillar verkligen verkligen folksamlingar. Plus en massa annat.
     För mig kommer inte igenkänningen i dessa listor som någon överraskning, det har varit en förutsättning för mig så länge jag levt. Däremot har jag inte riktigt känt mig tillfredsställd med varför det är på det här sättet. Framförallt har jag inte fått grepp om min aversion mot folksamlingar. Varför kan jag inte i min introversion ignorera människoklumpen ens när jag står vid sidan om? En dag när jag väntade med barnen utanför fiket där min partner handlade gokaffe tror jag att jag hittade en för mig acceptabel förklaring, ord på känslan jag inte riktigt funnit tidigare.
     Men först ska vi på fest!
     I regel är jag först på plats, undantaget arrangören även om det är med nöd och näppe. Jag hälsar ordentligt, frågar om allt är väl, korkar upp och slår mig ner i hörnet på soffan. Sen sitter jag där när fler gäster dyker upp. Hälsar på de som hälsar på mig, men utan att behöva tampas med känslan av att behöva hälsa på alla som kommit tidigare. De flesta kanske jag känner, eller åtminstone känner till och så länge det bara är sådana jag betraktar som vänner går det ganska bra för mig. När jag behöver gå på toa lämnar jag min plats och nio gånger av tio är den upptagen när jag kommer tillbaka. Då blir jag vilsen, vet inte var jag ska ta vägen, var jag ska göra av armarna eller vad händer är för något och vad jag har dem till. Oftast förflyttar jag mig efter en obekväm minut eller två, efter att mobiltelefonen är kontrollerad grundligt, till ett motsvarande hörn i köket eller på balkongen. Ett ställe jag kan förflytta mig till utan att verka misstänkt. Där lyssnar jag, känner in, försöker kroka i något med substans som någon säger. Försöker mig kanske på att säga något roligt i hopp om att någon ska tycka om mig. Allt eftersom ljudvolymen ökar och bruset sluter sig om rummet blir jag tystare. Hör jag inte vad du säger, hör du inte vad jag säger, då gör jag allt för att spetsa öronen. Eller så börjar jag tänka på annat, tankar jag hör för de är inuti. När förfesten blir till utekväll är det promenaden mellan som jag känner mig mest hemma i.
     Jag kan inte rå för det och det betyder inget mer än att jag söker ett meningsfullt sammanhang.
     Den här festen är många fester, kanske alla fester. Även fester där jag inte bara känner de allra flesta, till och med är förtrolig med dem så kan en eller ett par nya, ovana ansikten störa min rytm. Bland människor jag litar på och känner mig bekväm med kan en (1) ny bekantskap få mig att tappa både mål och tråd på ett sätt jag inte känner igen mig i. Hur hälsar vi? En kram, ett handslag – jag vet inte, jag har inte längre styrsel. Jag säger ganska mycket konstigt med flit, men risken att jag på riktigt stammar, sluddrar och gör mig oförstådd närmar sig 100 % om det finns en eller fler nya personer i samma samtal.
     Jag tror det handlar om att jag behöver aktivt förhålla mig till denna nya person. Jag behöver inte posera, bryr mig inte nödvändigtvis om vad hen tycker om mig, och personen i fråga behöver inte ens registrera att jag är där, men likväl behöver mina känselspröt gång på gång socialt skanna av hen. Och det är rejält ansträngande.
     Om vi ser festerna som små folksamlingar förstår du kanske att de stora folksamlingarna är som jordbävningar för mig.
     När jag stod där utanför fiket vid Trädgårdstorget i Linköping och väntade ägnade jag förstås en del energi åt mina barn, men den lilla sov och den stora krävde Babblarna så både mina barn och min telefon var upptagna. Gott så. Det var kö vad det verkade och jag hade tid både till att tänka och att känna och det var då det slog mig: Jag ser inte alla som befinner sig på stan denna eftermiddag som en oformbar klump av människor, en enhet, jag ser varje person som en egen enhet och dessa måste jag förhålla mig till var för sig. Som en metalldetektor som först inget känner piper mitt inre allt hastigare och våldsammare ju fler människor som är omkring mig.
     Ping, ärade medmänniska. Ping du där i vagnen. Ping med glassen och ping med kassen. Ping stora och ping små. Ping, ping, ping, ping ping ping, pingpingping…
     Efter en halvtimme på stan är jag slut.
     Alla situationer är förstås olika och sätter olika press på mig. Jag har ett socialt yrke. Som bibliotekarie träffar jag många fantastiska människor som gärna pratar med mig om både böcker och livet. I yrket, som i någon mån är en pose, hjälper rollen mig att skapa distans, den sköter registreringen åt mig, och gör mötet lättare genom de förväntningar som finns på mig. Det är dessutom lättare när mötet är en mot (med) en. När jag står framför folk, håller föredrag, så kokar mitt inre av att förhålla sig till var och en i publiken, och om det så är en jag inte känner så slår nervositeten klorna i mig på allvar. Folk påstår – ärligt eller som en välvillig lögn – att det inte märks på mig, så i sådana situationer finns annat, oklart vad, som hjälper mig. Jag framstår kanske inte som asocial och folkskygg, även om jag känner mig sådan.
     Insikten om det ständiga arbetet att förhålla mig till folk, som säkerligen inte är ny för alla, eller ens för någon, är första gången jag lyckats formulera vad det är med folksamlingar, i nya sociala situationer, som jag tycker är så jobbigt eller uttröttande. Vilka praktiska skillnader det kommer innebära för mig vet jag inte, men jag tror på att prata om den här typen av saker och eftersom en vän till mig sa ”det där passar in väl på en jag känner men som inte lyckats sätta ord på det” så skrev jag det här. Kanske hjälper det någon. Kanske hjälper det mig.
     Framförallt, bör understrykas, så är det inget av det ovanstående som ger mig frikort att undvika situationerna. Det är en förutsättning jag behöver förhålla mig till, som bakhalt i längdskidspåren, och som en sådan gör man bäst i att låta mig hållas. Även om det är utmattande tycker jag det är trevligt (eller så gör jag det inte, men då är det andra problem). Även om jag är nervös och obekväm ibland vill jag prata med dig. Jag har överlevt 31 år och lär inte duka under (på grund av det) närmaste tiden.
     Ping.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

2 Comments

  1. Kära Martin vad fint Du skrivit. Du är givetvis inte ensam med dessa känslor. Det är i vissa avsnitt som om Du skrivit för mig och ännu mer om en nära vän till oss båda. Hen
    lider mer än någon anar. En kram när man träffas känns trots allt bra och riktigt om det
    är en vän.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!