Nora Ikstena, i översättning av Juris Kronbergs, inläst av Lily Bigestans
6 h 23 min. Tranan 2020 (2015)
Lettlands historia är stormig. Många andra länder, däribland Sverige, har gjort anspråk på lettisk mark och självständighet i modern bemärkelse vanns inte förrän i september 1991 i samband med att Sovjetunionen föll samman. Både förtryck och motsättningar var vardagsmat under efterkrigstiden och letternas process mot någon form av frihet var allt annat än enkel. Om det vittnar Nora Ikstenas (f. 1969) roman Modersmjölken.
En mamma vill inte amma sitt barn, vill inte genom modersmjölken mata sitt barn med bitterhet och ovisshet. Mamman är fertilitetsläkare men tyngd av allt det som en tillvaro utan framtid ger, där barn samtidigt är något väldigt konkret, ett av många eftersträvat resultat, och själva sinnebilden av hopplöshet under rådande omständigheter. Barnet, dottern, växer upp med morföräldrarna, också de tyngda men kanske på ett annat sätt, mer som en växtlighet som växer vidare i de förutsättningar som ges. Det är en klaustrofobisk tillvaro, som knappast blir mindre tydlig av att modern i hemlighet läser, slukar, 1984 (1949), slår in boken i sidor från almanackan med samma år.
Perspektivet växlar mellan de två, mamman och barnet, och skapar en kontrast mellan den vuxna som tycks se allt, höra allt, förstå allt, skava mot allt omkring sig, och som provar gifter och medicin på sig själv med en intill döden gränsande likgiltighet. Och dottern som försöker förstå vad för relation hon egentligen har till mamman, mamman som inte tycks vilja leva.
Det är en berättelse som känns, och det tar på en att det inte känns helt främmande. Det är knappast något sovjetiskt förtryck vi befinner oss under nu, men även idag finns en existentiell dimension kring barn och framtiden. Ikstena speglar den ångest och de frågor som oundvikligen kommer av en oviss framtid. Vilken värld föds barnen till, egentligen?
Modersmjölken är en väl avvägd och gripande historisk roman som utan tvekan kan tillskrivas existentiella dimensioner. Frändskap? Kanske. Tröst? Möjligen. Historien har som bekant redan skett, medan framtiden fortfarande går att forma.