Patrick Modiano, i översättning av Anna Säflund-Orstadius
138 s. Elisabeth Grate Bokförlag, 2014 (2012)
Patrick Modiano (f. 1945) tilldelades nyligen Nobelpriset i litteratur till, vad det verkade, mångas stora förvåning. Även om utnämningarna skulle må bra av en något bredare representation, så är det mig otänkbart att bli missnöjd på grund av att en författare jag inte är särskilt bekant med tilldelas priset. Det är, om inte annat, en chans att lära känna ett nytt författarskap.
Hur som helst, motiveringen löd: ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste [sic!] levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld.” Svenska akademien var enligt egen utsago mycket enig och Peter Englund rekommenderade Nätternas gräs. Det tänker jag också göra, även om den illustrerar sista delen av motiveringen särskilt väl.
I Nätternas gräs följer huvudpersonen Jean och hans jakt på det förflutna som han till stor del upplever genom sin, ibland snarast maniskt, välfyllda anteckningsbok. Som ung var han tillsammans med Dannie och hemlighetsfulla Dannie var i sin tur involverad i saker som till stor del ligger utanför såväl Jeans som läsarens vetskap.
Intrigen i sig är varken banbrytande eller fängslande, men i kombination med Modianos förmåga att gestalta huvudpersonens minnen och tankar utan att de, som lätt blir fallet vid liknande försök, blir banala eller pratiga och hans behagliga språk blir Nätternas gräs en bok jag har svårt att lägga ifrån mig. Det, i sig, är något jag förvånas över, för normalt sett hade jag inte lockats av något liknande.
Det vittnesmål som enligt Svenska akademiens motivering skulle vara en viktig del av Modianos författarskap är svårt att skönja här. Istället är det ett sakta lunkande Paris som växer fram, visserligen färgat av kolonialismen och dess påverkan på såväl Frankrike som Marocko, men egentligen bara som en fjärran kuliss.
På något sätt känns det symptomatiskt att jag som i vanliga fall viker hundöron på var och varannan sida (på gränsen till det ohållbara ibland) inte gjort det en enda gång på Nätternas gräs. Inga utstickande stycken, inga citat att ta med mig. Ändå är det med klart positiva intryck jag tänker på den så något har boken uppenbarligen lämnat kvar i mig. Helheten över de 138 sidorna tycks helt enkelt vara större än summan av delarna.