Det är märkligt. Sedan en tid tillbaka har orden stakat sig i fingrarna. Inte alltid och inte om allt, men varje gång jag satt mig ned för att skriva en rad eller två till min blogg har det slutat med att jag inte vetat vad jag ska skriva. Plötsligt känns Om att inte skriva skrämmande aktuellt igen. Vilka fula knep ska jag ta till här näst för att lita på mina ord och våga ge röst åt mina tankar?
Det är mycket på gång. Det har varit rätt rörigt. Jag saknar inte saker att skriva om. Tvärtom. Det är smärtfullt nära, men samtidigt befriande långt bort. Kanske omvänt också: befriande nära och smärtfullt långt bort. Jag hoppas kunna glänta på lite dörrar snart och våga lita på att det jag skriver är läsvärt.
Snart, mycket snart, kommer jag vara tvungen att skärpa mig och pres(en)tera. Daniel Melin är en uppviglare! är allt jag har att säga om den saken.
Välkbekant. Sådana perioder kommer över mig lite då och då. Det handlar om att hitta rätt sak att skriva, det som behöver komma upp till ytan. Det blir något slags kö i själen.
Tja, det där med kreativitet är lite för individuellt för att det ska gå att ge några råd eller strategier som funkar för alla. Skaparlusten kan vara en bräcklig varelse och jag känner mig sällan kreativ när livet i övrigt går på tomgång. Samtidigt som det kan vara som allra nyttigast att ägna sig åt skapande just när man mår som sämst, för det är ju fantastiskt kul och stärkande.
Jag vet inte i vilken mån du kan tvinga dig att göra saker och ting. Ofta handlar det om att komma över en tröskel. Annars kan du låta skrivandet vila ett tag och ägna dig åt andra former av skapande, till exempel fotografering eller något av de konstprojekt som du funderat på tidigare. Kanske kan du göra någonting tillsammans med din syster? Att läsa om gamla alster kan också vara ett sätt att återfinna inspirationen.
Hur du än når dit så tror jag i alla fall att det vore nyttigt för dig att åter fatta pennan (tangentbordet), oavsett vad du sedan väljer att skapa med den.