Markurells i Wadköping

Originaltitel: Markurells i Wadköping
Författare: Hjalmar Bergman
Utgivningsår: 1919
Tryckår: 1990
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 234
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 91-46-15830-8

Hjalmar Bergman tillhör de stora svenska prosaisterna och har många kontextuella och litteratursociologiska likheter med exempelvis Hjalmar Söderberg, August Strindberg och Selma Lagerlöf (vilka är de tre som Goran Hagg placerar Hjalmar Bergman jämte i sitt förord till min version av Markurells i Wadköping). Han hade ett mycket struligt privatliv kantat av alkoholism och missbruk och hans litteraturgärning ska visst ha dödförklarats ett antal gånger. Anledningen till att jag gav mig på Markurells i Wadköping är dock för en rent litterär aspekt: ständigt beröms han för sin berättarteknik och det gör mig naturligtvis nyfiken.

Berättelsen tilldrar sig den 6 juni 1913, vilket enligt författaren skulle markeras som en märklig dag i Wadköpings annaler, då de unga herrarna Louis de Lorche och Johan Markurell ska avlägga examen. Nå, det är förstås inget uppseendeväckande i sig, men till historien hör den plan Johans fader, den excentriske, girige och snarast onde H.H. Markurell företagit sig. I egenskap av rik och excentrisk och upp över öronen mån om sin gosse har nämligen herr Markurell för avsikt att konkurssätta sin rival och tillika Louis de Lorches fader, Carl-Magnus de Lorche. Detta är inte bara olyckligt för Carl-Magnus utan även en omständighet som kan sänka hela den de Lorcheska släkten och, i förlängningen, hela Wadköping. Så får det förstås inte gå till.

Markurells i Wadköping har ofta benämts som en komedi, men synar man den noga ser man släktskapet med den grekiska tragedin: en munter början som ju mer intrigen nystas upp desto mer tragik kommer upp till ytan. Hur har det blivit så? Förmodligen handlar det om att Markurells i Wadköping, som till en början är mycket uppsluppen, inte främst benämnts av kritiker utan att den, ur ett modernt perspektiv, ansetts ha det en komedi bör ha: humor. Och det har den, Bergman anlägger en ironisk ton som ger mycket bra humoristiska effekter och hans beskrivningar av karaktärer och händelser är så heltäckande trots det höga tempot. Stilen för mig (och nu är det okej att sucka och slå sig för pannan) till Gabriel García Márquez som på liknande sätt gör kompletta bilder i mycket hög hastighet. Aldrig en lugn stund, och det är väldigt trivsamt.

Och hade det inte varit för Hjalmar Bergmans berättarteknik och hans fantasirikedom hade Markurells i Wadköping inte varit särskilt spännande. På pappret är handlingen ganska tam och får mig inte intresserad i någon större utsträckning. Men det räcker med några ord för att man ska vara fast i Hjalmar Bergmans lilla Wadköpingska dockskåp.

Markurells i Wadköping kändes som en bra start och en fantastisk aptitretare inför Hjalmar Bergmans författarskap. Jag kommer läsa mer och håller allting samma klass, men med en mer tilltalande utgångspunkt, så kan han mycket väl tänkas bli en ny favorit och sådant känns alltid lite pirrigt.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!