Margaret Atwood
415 s. Chatto & Windus 2019 (2019)
Det händer trots allt att jag stöter på böcker jag inte gillar, men det är oerhört sällan det känns som att författaren själv inte tycker om boken hen skrivit. Så är dock fallet med Margaret Atwoods (f. 1939) The Testaments, uppföljaren till The Handmaid’s Tale (1985). Den hänger inte direkt ihop med tv-serien, men utan tv-serien är jag inte säker på att det hade blivit någon bok.
Nåväl. The Testaments utspelar sig 15 år efter The Handmaid’s Tale och den totalitära religiösa staten Gilead har förfinat teknikerna för att hålla befolkningen gudfruktiga och i schack. Baby Nicole, barnet som huvudpersonen från första boken fick, blev utsmugglad ur landet och har uppnått ikonstatus. Trots alla dessa år är regimen besatta av att få henne tillbaka. Ur detta kliver tre vittnen: Aunt Lydia, som vi känner igen från tidigare boken och tv-serien, samt flickorna Agnes Jemima (också bekant, om man tänker efter) som växt upp i Gilead och är redo att bli bortgift, och Daisy som bor i Kanada och undrar vad sjutton det är som händer på andra sidan gränsen.
De tre huvudpersonerna berättar utifrån sina perspektiv om livet i Gilead, men här kommer min första indvändning. Det känns inte som att Atwood riktigt bestämt sig för vad hon vill skriva för bok. Vittnesmålen hade kunnat vara effektfulla, men romanen blir istället ganska ordinär för att inte säga tam. Figurerna är vidöppna från början, även om mycket händer över de fyrahundra sidorna är det inte särskilt mycket som påverkar personernas perspektiv i grund och botten.
Vilket leder min andra invändning. Det är mycket möjligt att The Testaments är den mest förutsägbara bok jag läst. Jag brukar inte vara den som klurar ut allting i förväg, men här bjuds inte på några överraskningar. Utan att spoila allt för mycket tycks det självklart vem som kommer agera hur och hur deras relationer sinsemellan egentligen ser ut. Hade berättelsen varit spännande, bjudit på överraskningar, hade det kanske varit lättare att ha överseende med att den känts så vanlig. Men all den förmåga Atwood normalt har att ställa till livet för sina figurer är som bortblåst.
Vilket leder till min tredje och sista invändning och den rör den höga Atwoodstandarden. En häftig sak med åtminstone första säsongen av The Handmaid’s Tale-serien är hur Atwoods röst och språk går igen, översätts nästan sömlöst från ett medium till ett annat. Hade jag inte vetat någonting om serien innan hade jag ändå gissat att Atwood skrivit den. Så stark är hennes språkliga och litterära integritet. I vanliga fall. Men hur jag än letar i The Testaments hittar jag inte hennes röst. Den finns inte där.
Jag må vara okaraktäristiskt negativ. Mina förväntningar på Atwood är höga (hon är trots allt en av mina absoluta favoriter), även om de inför The Testaments tonats ned en smula. Det är väl en okej roman. Mitt problem med den är att jag inte alls ser Atwood i den och att det inte känns som att hon gör det själv heller. Det märks på tv-serien att den går alltmer mot att vara en kassako att mjölka. Första säsongen var oerhört bra, andra helt okej och i tredje dröjde det elva avsnitt innan något som fick konsekvenser hände. TV-serien känns allt mer som en trasig skivspelare och boken passar alltför väl in i det. Och det tycker jag är tråkigt.