Originaltitel: Twelve Monkeys
Regissör: Terry Gilliam
Manus: Chris Marker, David Webb Peoples och Janet Peoples
Språk: Engelska
Land: USA
År: 1995
Längd: 129 minuter
Twelve Monkeys är Terry Gilliams tidsresemästerverk baserad på La Jetée.
Ett virus har slagit ut i stort sett hela jordens befolkning. De få överlevande har sökt sig ner i underjorden för att därifrån försöka få tillbaka ett liv på ytan. Den obligatoriskt frivillige James Cole (Bruce Willis) sänds ut på ett uppdrag som ännu är på experimentstadiet. Genom en tidsresa ska han undersöka källan till viruset men något går snett och han landar 1990, sex år tidigare än planerat. Han låses in på ett mentalsjukshus där han träffar psykologen Katheryn Railly (Madeleine Stowe) och knäppgöken Jeffrey Goines (Brad Pitt).
Handlingen är en utveckling av den i La Jetée, anpassad för en normal långfilm och även om allting inte är som i föregångaren är släktskapet tydligt. Förändringarna gör sig riktigt bra och det är hela tiden spännande. Det hela tiden märkliga vändningar som gör att man lätt missar saker om man inte håller sig koncentrerad.
Skådespeleriet är enastående. Även om Bruce Willis fått en actionhjältestämpel så är det inget som direkt syns här, han spelar den mentalsjuke James Cole med stor trovärdighet. Brad Pitt är nästan överflödig att kommentera, han är alltid bra, så även här. Överlag är det ingen som känns fel eller dåligt spelad. Väldigt bra.
Sen är det ju Terry Gilliam som regisserat. Han är inte riktigt som andra, det visste jag sedan tidigare. Det känns därför konstigt att Twelve Monkeys är så sansad som den är. Det är en bra sak och jag tror verkligen att filmen hade förlorat på att vara mer flippad. Miljöerna och scenerna sitter perfekt.
Twelve Monkeys är ingen enkel film, det krävs koncentration för att hänga med och uppskatta den. Är man sugen på utmaningen att se den ska man definitivt göra det men är man mer inne på att slötitta bort ett par timmar bör man nog välja något annat.