Kung Bores dilemma, del 7

Det här är sjunde delen i norra Europas långsammaste julföljetong, Kung Bores dilemma. Första delen skrev jag 2013. Liksom förra året får berättelsen illustreras av Owe Lundquist.

I tusentals år hade Kung Bore ignorerat frågan om hur människorna upplevde hans närvaro. Det var i regel inget bortomvärldslingarna funderade särskilt mycket på, med en fingerknäpp var allt skyddat i ett drömliknande töcken och inte ens de människor som på nära håll upplevt det som doldes bakom myternas slöja ville riktigt tro på det de sett. Det var denna ömsesidiga brist på inlevelse som upprätthållit barriären så pass länge.
     Då och då hade några lyckats slinka mellan världarna, av misstag eller genom någon av de mer entropiidkande bortomvärldslingarnas försyn. William Shakespeare sades ha gjort det, liksom Marie Tussaud och Ada Lovelace. I fallet med Grigori Rasputin hade den ansvariga älvan fått sina vingar brutna varpå hen förvisades till en brunn i norra Skottland.
     Kungen såg på flickan där på Skades axlar och undrade om samma öde väntade honom.
     Bilarna på vägen lämnade ljusspår som lysmaskar i utkanten av synfältet. Tiden gick i cirklar om dem, loopade sekvenser i ohanterlig hastighet, som bara vagt kunde anas som bilhjul som ser ut att snurra baklänges. Samma bil, om och om och om och om igen, förskjuten bara ett ögonblick åt gången. För flickan gjorde det nog ingen större skillnad, men kungen kunde ändå inte låta bli att försöka förstå vad de dödligas tid innebar.
     Skade bröt hans tankegång.
     ”Här. Ta … Vad heter ungen?” Hon räckte fram henne som en tröja hon samtidigt skulle avgöra huruvida den skulle klä kungen eller ej.
     ”Hoom …” svarade han. Namn, namn, namn, för mytologiska varelser var namnet detsamma som livet. Den dagen namnet var borta var även bortomvärldslingen borta. Kungen drog sig till minnes sin sedan länge försvunne bror Gurowitozer, dömd på förhand då han bara bekräftades av ett litet folk i Karpaterna. När han en orolig natt utlöste en lavin sveptes byn bort och ingen fanns längre kvar att minnas hans namn. De dödligas tid var på ett mycket mer praktiskt vis begränsad, oberoende av namn.
     Som om Skade kunde läsa hans tankar bad han om ursäkt för att ha avvikit från ämnet.
     ”Det har jag glömt att fråga”, brummade han knappt hörbart genom den stela mustaschen. Han tog emot flickan och höll henne på armen, hon fann sig i det, tittade med sina stora, bruna ögon på gudinnans hjälm. Kungen satte fingret i magen på henne, en ofrivillig kittling, ett skratt undslapp henne.
     ”Vad heter du?” frågade han.
     Hon satte i gengäld sitt finger i hans stora mage, petade lite i hopp om att kittla honom, men det varken kände eller förstod han genom de tjocka lagren kläder. Däremot kände han genast igen besvikelsen som drog en slöja över hennes ögon, ja, så många gånger hade han sett det att han omöjligt kunde ta miste. Hon sjönk tillbaka på hans arm, mumlade något ohörbart och klättrade målmedvetet mot hans ficka. Väl nere satte hon sig i en position väl anpassad för att sura.
     Bore stannade, tittade på Skade och drog sedan försiktigt i fickans kant. Så väl förfaren i surandets ädla konst var hon att en underläpp syntes långt utanför mössans kant. Inte ens Bore var så tjockskallig att han inte förstod att han gjort något fel, problemet var bara att han inte förstod vad.
     Han sträckte ner fingret i fickan och petade henne på nytt i magen och ett nytt skratt kom över hennes läppar. Den här gången fortsatte han att kittla tills hon kiknande ropade ”sluta!”
     Eftersom samtycke var viktigt slutade han genast och fortsatte att gå. Skade verkade aktivt ointresserad men hajade ändå till när ett litet, men bestämt, ”igen!” steg ur fickan. Bore kittlade henne än en gång och skrattet fick natten att ljusna en smula trots bortomvärldslingarnas tricks. Det var … oväntat. Kungen fingrade oroligt på pulkans rester i bakfickan i brist på annat.
     I fickan satt flickan och sken som en sol, bildligt, javisst, men kanske även bokstavligt. Det var något i situationen som oroade kungen mer än vad som var nyttigt, men han hann inte riktigt formulera en frågeställning innan svaret steg mot skyn som en nyårsraket.
     ”Jag heter Aurora.”
     Vid horisonten bröt solens första strålar det kompakta mörkret. Ljusrosa, nästan omärkbart, inträdde en ny dag. Vanligtvis var det goda nyheter, men för Kung Bore och Skade innebar detta att deras mixtrande med tiden inte längre fungerade och istället för att vara två bortomvärldslingar med ett människobarn på halsen såg det ut som att de bar själva gryningen. Alla Bores tankar kring de dödligas framtid sågs nu i ett nytt ljus.
     Å ena sidan var Aurora i alla avseenden ett barn i behov av skydd och värme. Å andra sidan bringade hon hopp. Kanske fanns det trots allt hopp.

« Del 6

Första besöket?

På Ackerfors.se finns över 1 700 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52 (eller köp en bok från bokönskelistan åt mig). Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!