Kung Bores dilemma, del 6

Det här är sjätte delen i min följetong om Kung Bore som jag försöker skriva en bit av varje jul. Första delen skrev jag 2013. Som de senaste åren får Owe Lundquists fantastiska bild illustrera.

Chokladbollen accelererade igen, så som goda saker gärna gör när barn för dem mot sina munnar. Flickan var djupt koncentrerad och märkte knappt att hon och hennes promenadpartner fick sällskap.
     En stor kvinna med långt hår som fruset vass under en kask av rostfritt stål iklädd brynja av frusna grågåstårar drog bryskt ut en stol. Flickan ryckte till, blicken flackade mellan den objudna gästen och kungen, innan hon brast ut i gråt. Bore spände blicken i Skade och det rådde ingen tvekan om att det var något mer än ett önskemål att hon skulle be om ursäkt, reparera skadan.
     Ur fickan drog jättinnan upp en snöboll först, sedan två till, och byggde en liten snögubbe på bordet på vägkrogen. Flickans tårar slutade tvärt att och hon skrek:
     ”Olof!”
     Skade och Bore hade känt några Olof, eller Olaf eller Olav eller Oleifr men förstod inte kopplingen till den lilla figuren som stod på bordet och nu även fått morotsnäsa. Deras bekanta hade förekommit i sagor från en liten ö i norr, sagor som flickan knappast kände till.
     ”Elsa?” frågade hon och pekade på Skade och bidrog därmed inte till att dämpa förvirringen vilket man heller inte kan begära att ett litet barn ska göra. Skade skakade långsamt på huvudet. Eventuella åskådare skulle gissat att hon med sina övertydliga huvudrörelser gjorde narr av flickan, men sanningen var att hon inte med sina krafter ville orsaka snöyra inne i vägkrogen.
     ”Jag heter Skade”, sade hon och räckte fram sin väldiga näve med knogar som små alptoppar. Flickan tog ett finger och skakade hand. Ritualen var fullständig, alla kände varandra nu och flickan återgick till chokladbollens väldighet.
     Skade tittade omväxlande på flickan och på kungen som tycktes tyngd av lavinens hela kraft. Vilket omaka par de var! Hon sprack upp i ett leende och med ens var all kyla borta.
     ”Vad har du nu ställt till med, gubbe?”
     Han tittade upp, de stora ögonen var blanka under de av evigheten beridna ögonlocken. Det varma leendet han nyss visat flickan var nu något annat. Alla känslorna som omtanken framkallade var honom ovana, de fasta övertygelser och självklara säkerhet som kom av att vara bortomvärldsling var inte kalibrerade för motstridighet. Kungen berättade för Skade, från början, förbisåg inget för vad skulle ha varit poängen med det? Skade, liksom han själv, var mäktigare än lögnen, äldre än utelämnande. Och något i henne mjuknade. Inte så att hon ångrade Asgårds alla eder, men hon var åtminstone öppen för att hennes framtid inte fanns dit hon bara för en liten stund sedan var på väg på motorcykeln. Men var fanns den?
     ”Så … Vad ska du göra?”
     ”Hoom, jag vet inte. Hjälpa flickan hem. Ordna klimatet. Du vet. Det vanliga.” För de som kände honom, så som Skade gjorde, skymtade en ryckning i mungipan, embryot till ett leende. Högst troligt märkte han det inte ens själv.
     När flickan var nöjd, inte längre ”gnrig”, Bore betalade för dem med en vinkning som mer än nog skulle täcka deras fika, även om den solbrända killen i kassan ännu inte kunde veta hur. Skade stegade bestämt mot motorcykeln, men istället för steg bakom henne hörde hon bara ytterligare ett ”hoom”. Hon vände sig och där stod kungen och flickan, hand i hand, och ville inte gå nära den bensinslukande besten jättinnan kommit farande på (och av). Hennes axlar spändes, blicken mörknade och hon laddade för ragnarök själva vrede, men när hon såg de sorgsna gestalterna i gatljusets sken genomfors hon av en vanmakt som gränsade till empati. Hon suckade, men i sucken fanns inga avgaser, bara värme.
     ”Okej, okej”, sade hon och började gå bredvid dem. Snart satt det en liten flicka på hennes axlar och trummade rytmiskt på hjälmen medan hon nynnade på något som lät som ”slå dig loss, slå dig fri”. Varken kungen eller jättinnan kunde sången, men snart sjöng de efter bästa förmåga, som om melodin var ämnad för något bortom tid och rum.
     Omkring dem tilltog snöfallet. Ännu var det timmar kvar till natten, men mörkret var tätt, tätt, tätt. Varje flinga fångade de förbisusande bilarnas lyktor och skapade en vägg för dem med helljuset på. Vissa körde alldeles för fort, dessa fick en påminnelse av kungen som med bara ändarna på mustaschen lät däcken för en sekund tappa sitt grepp. Han ville inte skada någon, men han ville heller inte att någon skulle skadas.
     Alla, tyckte han, kunde gott bry sig lite mer om varandra.

« Del 5

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52 (eller köp en bok från bokönskelistan åt mig). Tack! <3

Första besöket?

På Ackerfors.se finns över 1 700 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!