Kung Bores dilemma, del 4

Det här är fjärde delen i min följetong om Kung Bore som jag försöker skriva en bit av till jul. Första delen skrev jag 2013. I år har jag fått en fantastiskt fin bild att illustrera berättelsen med, målad av Owe Lundquist, mer av hans grejer finns om du följer länken. Nu får berättelsen fortsätta.

Omgivningen svepte förbi som i en dimma när kungen satte av mot människornas boställen. Var stegen sjumilakliv eller sjutimmarskliv? Flickan i fickan kunde inte avgöra, och för Kung Bore själv var skillnaden av ringa betydelse. Att stå bortanför tid och rum är helt enkelt förknippad med viss privilegierad okunskap. För honom fanns bara ett mål och dess geografiska och kronologiska position var ingen förhandlingsfråga, men tyvärr även till viss del höljt i dunkel.
     Flickan och den väldiga kungen stod på en kulle och såg ut över landskapet. Hand i hand, utan att det bekom någon av dem. De stora frostiga stegen ormade sig fram bakom dem bredvid några små och varma med Viking-reliefer. Nedanför dem slingrade sig en väg där några hurtiga längdskidåkare rullskidledes gjorde sitt bästa för att vässa formen inför den stundande säsongen. Stakningen satt fint, tyckte kungen, även om det var fegt och på tok för modernt att använda två stavar. Ju närmare de kom de båda vandrarna desto halare blev underlaget och det dröjde inte länge innan både skidor, stavar och skidlöpare for åt alla möjliga håll.
     “Men … här är ju snö,” utropade den som hamnade överst men som, om inte kungens ögon misstog sig från Vinterstudions sändningar, pratade mycket och förr gick och vann tävlingar med jämna mellanrum.
     Mycket riktigt, bakom Kung Bore och flickan föll stora lätta flingor och täckte deras spår. Det ystra längdlandslaget kastade sig runt i snön, som ännu inte blivit särskilt djup, och prisade högre makter utan att veta att han stod där uppe på kullen. Det var heller inget kungen reflekterade över han var van att ta snön med sig, däremot var det sällan han såg denna stora glädje. Skidåkarna dansade i armkrok och sjöng: “Vi ser det snöa, vi ser det snöa, det var ju roligt, hurra!”
     Flickan och kungen släntrade ner så sakteliga mot de firande och flickan kastade sig in i deras lek. Instinktivt skyggade några av dem tillbaka vid tanken på vilka smittohärdar barn är, men ångrade sig och lät henne dansa med.
     År efter år hade frågan om snö vid skidpremiärerna skapat allt större oro och Alperna hade sällan någon snömängd att tala om utan där var de glada om en snöremsa kunde ligga som en tarm genom skogen. Skulle de salta eller skulle det bli sockrigt eller skulle det gå åt pepparn med alltihop? Alla snöfall, utom de under tävling, var således välkomna.
     Detta avbrott i sökandet efter flickans hem var kanske inte det effektivaste sättet att spendera sin, tyckte kungen, men han lät henne hållas. Han förundrades över hennes oräddhet. Trots att hon var långt hemifrån, trodde han, och trots att hon var liten (men vilka erfarenheter hade han av små människovarelser egentligen) tog hon sig an varje intryck med öppet sinne. Hon litade blint på kungen, något han vänjt sig av med att människor gjorde sedan länge. Glädje och tillitsfullhet kom ända från märgen. Var hon framtiden var framtiden ljus, tänkte han och blev med ens dyster.
     Han visste att de rapporter om smältande isar, starkare oväder och längre perioder av torka inte bara var hans eget fel. Det hade funnits stunder då han struntade i allt och stängde in sig med de senaste hundra årens klagomål och en självrättfärdighet som lätt misstogs för stingslighet, men det som nu höll på att hända var något annat. Människorna, åtminstone de vuxna, hade fastnat i de befängda tankarna att produktion hade ett egenvärde, att tillväxt var ett krav och att människan var sitt bästa jag om hen tvingades att tävla med andra (den lek längdskidåkarna sysslade med var av ett annat slag). Något så urbota korkat hade Bore aldrig hört, men vem lyssnar på en kung som förpassats farligt nära glömska? Människornas tävlan skapade inte bara en ojämlikhet som drabbade de mest utsatta utan var även på god väg att ta kol på levnadsförutsättningarna som möjliggör mänskligt liv.
     Att se flickan fara runt med skidlöparna gjorde det tydligt vilka som var de verkliga offren.
     Kung Bore hostade till några gånger och för varje stöt blev snötäcket ett snäpp tjockare. Det var att tänja på reglerna en smula, men det må vara hänt. Ingen av de som förr övervakade bortomvärldslingarnas förehavanden fanns längre kvar i den här världen.
     Flickan tittade upp och dansade fram till kungen, tog ett par varv med handen runt pälsskaftet på stövlarna innan hon kravlade tillbaka ner i fickan. Det var inte bara barnet han skulle få hem. Han behövde också få ordning på klimatet.

« Del 3

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

Kommentera